Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Andra häftet - En gång en höst. Av M. Gorkij. Från ryskan av Greta Hjelm
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
En gång en höst
och utan att fästa någon uppmärksamhet
vid flickans komplimang frågade jag henne
därför helt kort och med ängslan i rösten:
»Nå, finns det något?»
Hon började entonigt räkna upp för mig
sina upptäckter.
»En korg med flaskor .... tomsäckar. . .
ett paraply ... en järnhink ...»
Allt detta var oätbart. Jag kände hur
mitt hopp slocknade. Men plötsligt skrek
hon till med nytt liv i rösten.
»Aha, där har vi nåt!»
»Vad?»
»Bröd! Till och med en hel kaka . .. Bara
lite våt! ... Ta emot!»
Kakan rullade ner vid mina fötter och
efter den kom hon, min modiga vän. Jag
hade redan brutit en bit, stoppat den i mun
och höll på att tugga.
»Ge mig också! Men vi måste härifrån.
Vart ska vi gå?» Hon tittade forskande in
i mörkret åt alla fyra sidorna. Det var
mörkt, vått och fullt av oljud överallt.
»Där borta ligger en kullstjälpt båt. Ska
vi gå dit?»
»Ja, det kan vi!»
Och vi gick. Vi bröt sönder vår fångst
i bitar och stoppade dem i mun, medan vi
gick. Regnet blev värre. Floden väsnades.
Nånstans ifrån hördes en långdragen
vissling. Någon som var stor och överlägsen,
orädd för allt, tycktes vissla ut hela
världsordningen inklusive hela denna
avskyvärda höstkväll och oss två dess hjältar.
Hjärtat värkte sig sjukt av denna vissling.
Icke desto mindre åt jag glupskt och
flickan vid min sida var inte sämre.
»Vad heter du?», frågade jag henne utan
att själv egentligen veta varför.
»Natascha», svarade hon och smackade
högt.
Jag såg på henne. Mitt hjärta värkte i
bröstet på mig av medlidande. Jag blickade
in i mörkret framför mig och jag tyckte
liksom att mitt ödes ironiska tryne smålog
mot mig gåtfullt och kallt.
Regnet trummade i ett mot båtbräderna.
Dess entoniga ljud födde sorgsna tankar.
Vinden ven och trängde igenom den gistna
botten. I en springa satt ett spån fast.
Med ett oroande och klagande ljud kämpade
det för att komma loss. Flodens vågor slog
sorlande upp mot stranden och sjöng sin
monotona sång, berövad varje hopp. Det
var som om de ville förtälja om detta
outhärdligt enformiga och tunga som nästan
fyllde dem med motvilja. Om detta som de
ville fly ifrån och varom de dock ständigt
måste tala. Regnets plaskande ljud flöt
samman med deras skvalp och över den
uppochnedvända båten dröjde en suck —
en utdragen, oändligt svårmodig suck från
en jord, kränkt och uttröttad på dessa
spärrar av höstkyla, höstdimma och
höstväta, som ständigt begränsade den heta,
solvarma sommaren. Och vinden förde
alltsammans vidare ut över den ödsliga
stranden och den vitskummiga floden, bar bort
det och sjöng sin modfällda sång.
Tillflyktsorten under båten utmärkte sig
knappast för någon onödig komfort. Där
var trångt och vått. Genom den gistna
båtbotten sipprade regnet i små kalla droppar
och trängde vindilarna in. Darrande av köld
satt vi och teg. Natascha stödde sig med
ryggen mot båtens ena sida. Hon satt
sammankrupen som ett enda bylte. Knäna
höll hon omslingrade med sina armar och
stödde hakan mot dem. Oavvänt stirrade
hon i riktning mot floden med vitt
uppspärrade ögon. I hennes vita ansikte tycktes
ögonen oerhörda med sina blåmärken under
sig. Hon rörde sig inte och denna orörlighet
och envisa tystnad skapade så småningom
en skräck hos mig för min granne. Jag ville
börja prata med henne, men jag visste inte
vad jag skulle hitta på att säga.
Hon började själv.
»Ett sånt förbannat liv!», yttrade hon
klart med eftertryck på varje ord och med
övertygelse i rösten.
Men det var tydligen inte för att beklaga
57
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
