Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Andra häftet - T. S. Eliot. Av Sven Stolpe
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Sven Stolpe
versity College i London. Från 1914 till 1924
undervisade han i tillämpad matematik vid
Imperial College i London. Men först 1924,
vid upphunna sextiotre år, utnämndes han
till professor i filosofi i Harvard. Whitehead
är berömd genom det väldiga verk,
»Principia mathematica», som han 1911—1913
utgav tillsammans med Bertrand Russel.
Knappast någon annan filosof anses äga en djupare
kunskap om modern naturvetenskap.
Whitehead har emellertid i sina senare arbeten,
särskilt »Science and the Modern World» (1926),
framträtt som metafysiker och försvarat Guds
existens.
En tredje modern metafysiker av rang,
likaledes knappast observerad i Sverige, är
NicoLAr Hartmann, vilken i en rad arbeten
hävdat existensen av en andlig verklighet och
försvarat sin uppfattning med de strängaste
vetenskapliga argument.
Vid sidan av dessa tre självständiga
metafysiker står hela den thomistiska
filosofgruppen med Jacques maritatn, Etienne
Gil-son, R. Garrigou-Lagrange och A. D.
Ser-tillanges som mest kända namn. Oberoende
av thomismen arbetar Frankrikes mest
uppmärksammade filosof i våra dagar, Louis
Lavelle på en rent metafysisk linje. Gabriel
Marcel, existentialismens störste tänkare,
har i djupsinniga arbeten, som delvis
utvecklar motiv välkända från Geijer, studerat den
andliga verkligheten och dess
kunskapsteoretiska problem.
Man skulle kunna nämna ytterligare många
moderna metafysiker, vilka alla arbetar med
strängaste vetenskapliga metoder, men det
anförda torde vara tillfyllest som motivering
för påståendet, att man icke utan stor
ensidighet kan hävda, att den moderna europeiska
filosofien väsentligen är antimetafysisk. I
själva verket förhåller det sig så, att dessa
moderna metafysiker ännu icke trängt ut till
den bildade allmänhetens kännedom. Detta
gör, att den samtida skönlitteraturen, i den
mån den sysslar med livsåskådningsfrågor, i
regel baserar sig på övergivna filosofiska
ståndpunkter; i Sverige och Amerika accepterar
många av de yngre diktarna alltjämt en
naturalistisk ståndpunkt, övergiven av tänkande
människor redan i början av 90-talet.
Det finns emellertid vissa stora diktare,
som står på alldeles samma linje som de
moderna metafysikerna, som radikalt brutit
med efternaturalismen och teoretiskt och
praktiskt hävdar existensen av en andlig
verklighet. Till denna grupp hör T. S. Eliot.
Det är av vikt att betona detta av ett
alldeles speciellt skäl. T. S. Eliot har formellt gjort
en revolutionerande insats i modern lyrik; de
flesta av våra egna yngre svenska lyriker är
hans lärjungar. Men de är hans lärjungar
formellt, icke innehållsligt. Så länge Eliot
inskränkte sig till att i en sönderbruten
modern form spegla tidens nöd och andliga kaos,
kunde han också innehållsligt accepteras.
Men när han gick vidare och slog sig fram till
en kristen ståndpunkt, ställdes hans
naturalistiska epigoner i ett svårt dilemma.
Mästaren hade ändrat signaler och erkänt en andlig
verklighet — detta måste bortförklaras eller
ursäktas. I ung svensk kritik har detta fört
till de underligaste manövrar. Jag skall
anföra tre exempel.
I sin fina hyllningsartikel i Dagens
Nyheter skrev Thorsten Jonsson, följande: »Till
svagheterna måste många räkna hans
poli-tisk-religiösa sympatier, sådana de framträder
i hans essayer.» Thorsten Jonsson instämde
också med den kritiker, som uttalat det
djupsinniga omdömet, att »Eliot i dessa stycken
tänker på ungefär samma sätt som Bostons
fromma och rojalistiska kulturtanter».
Mitt andra exempel är Artur Lundkvists
ställningstagande. Han talar i sin fina studie
över »T. S. Eliots senaste diktverk» (BLM
1945) om »Eliots olyckliga ortodoxi» och
instämmer i D. S. Savages påstående att Eliot
var en utmärkt konstnär fram till och med
»The Hollow Men» men i sin senare diktning
framlägger »religiösa meditationer utan
påtaglig bakgrund och därför kraftlösa och
svävande». I sin hyllningsartikel i »Vi» säger
samme kritiker, att »felet(!) i hans
resonemang är lätt att utpeka». Eliots syn på den
andliga verkligheten »vilar på en obevisbar
tro. För den som hävdar, att människorna
själva skapar sina kollektiva
organisationsformer och -funktioner, med allt vad det
innebär av ofullkomlighet och misstag, faller hela
betraktelsesättet. Eliots åskådning ser
närmast ut som en önskedröm, måhända
framsprungen ur hans puritanska skräckreaktion
inför den nutida världen och närd av hans
förälskelse i det förflutnas visioner.»
Två av våra ledande yngre kritiker hävdar
alltså, att det som för Eliot själv är kärnan i
hans upplevelse och centrum i både hans
diktning och hans kritik, nämligen hans reli-
90
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
