Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Fjärde häftet - Några verk om tysk litteratur. Av Bertil Malmberg
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Några verk om tysk litteratur
Av B er ti l Malmberg
yp)
EN likgiltighet för den tyska
litteraturen, förklarlig men inte försvarlig, som
kännetecknar vår svenska publik, märker man på
den tomhet som öppnar sig, när man letar
efter nyutkomna kompendier och analyser av
tyska litterära materier, äldre och yngre, i
våra bokkataloger; och hittar man
tilläventyrs något ditåt, häpnar man ofta över
främlingskapet i omdömen och sympati.
Det gör man också, när man läser den
hastiga krönika över världslitteraturens data som
Francis Bull skrivit och Lennart
Josephson översatt och ser vad den har att förmäla
om det tyska. Författaren är visserligen
norrman och kan alltså inte gälla som exponent
för svenska tycken. Men det faktum att de
partier där han redovisar för tysk litteratur
aldrig blivit motsagda av svenska
recensenter är betecknande. Det är av den
anledningen de blivit upptagna till diskussion i
detta sammanhang.
Det bör naturligtvis inte förhemligas, att
denna bok är ett översiktsverk, ytterligt
populärt och »genomskinligt» och redan på den
grunden ägnat att ge litet tvivelaktiga
besked. Den har ingen ambition att undvika de
färglösa satserna. Det enklaste är det svåraste,
heter det. Här har enkelhetens ideal
realiserats. Ingenstädes hittar man någon
överraskande tanke bakom det allmänneliga. Det
är väl sådant som brukar kallas
kristallklarhet.
Men klarheten kan gå till överdrift, och vad
mången kanske eljest gillar i denna
planritning av världslitteraturen, det omvandlas i
de tyska avsnitten till missvisande fraseologi
med inte bara förenklade och alltför korta,
utan även uppenbart falska perspektiv och
värderingar. Redan när man genombläddrar
boken frapperas man av den knapphändighet
varmed den tyska diktningen som helhet
blivit behandlad; och prövar man namnregistret,
gör man en och annan egendomlig iakttagelse.
August von Platen är onämnd, antagligen
därför att man inte kan ta med alla
små-poeter utan att nödgas minska på exempelvis
jättesnillet Hugos fem sidor; ty det är väl
någon differens mellan »Tristan» och »L’art
d’étre grand-père». Ratad är också Ricarda
Huch, kanske till förmån för Grazia Deledda,
fastän det kan tyckas, att hon kunde ha
uppmärksammats av författaren redan för den
nytta han kunnat få av henne vid
utformandet av miniatyrkapitlet om de tyska
högromantikerna. Ty som det nu är, ter sig denna
avdelning bedrövlig: ingen kan förmoda att
han här läser om något, som har
vattendelande funktion i nutidens andliga historia,
eller om en rörelse, som ens avlägset kan
jämföras med den estetiska revolt, det
teaterrabalder, där Théophile Gautiers väst
flaggade. Om Novalis erfares att han skrivit
»Hymner till natten» och ett romanfragment
— mer alltså än om Platen, mer tydligen än
ingenting, och likväl mindre än intet. Jo,
Novalis berömmes också för innerlighet. Man
får den lugna visionen av François Coppé och
våra egna signaturpoeter. »Men ingen
medlem av bröderna Schlegels krets har förmått
forma ett diktverk som kunde hålla sig
levande genom tiderna». Så avslutas denna fina
analys av Novalis. Nog om den tyska diktens
store reaktionäre upprörare! Här borde
Ricarda Huch ha fått ingripa med råd och
anvisningar, liksom eljest mångenstädes i detta
sorgliga kapitel. Var skymta vi för övrigt
romantikens kvinnogestalter ?
Om Thomas Mann få vi till minneskost att
Lübeck är hemmiljön för »Buddenbrooks» och
att »stadens liv hela tiden hörs som ett
ackompanjemang till den breda skildringen av en
köpmannafamiljs storhet och fall. Boken är
en studie både över borgerliga, livskraftiga
vardagsmänniskor och över ömtåliga
konstnärsnaturer. Motsatta människotyper och
ideal blir belysta och framställda till
jämförelse och diskussion också i Manns senare
romaner såsom ’Der Zauberberg’ — där ett
sanatorium får tjänstgöra som en symbol för det
sjuka Europa — och Josefstrilogin (?) med
motiv från Bibeln.» Ja, detta och intet annat,
inte ett ord mer, får den bildningshungrige
Francis Bull: Världslitteraturens historia. Översatt och bearbetad av Lennart Josephson. Forum 1948.
Ernst Alker : Modern tysk litteratur. Inledning av Johannes Edfelt. Översatt av Karl Fägersten. Forum 1948.
Johannes Edfelt: Några verk och gestalter i modem tysk diktning. Gleerups. 1949.
184
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
