Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Fjärde häftet - Några verk om tysk litteratur. Av Bertil Malmberg
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Några verk om
tysk litteratur
veta om bildningsromanens och bildningens
store mästare och vårdare under detta sekel:
en otillräcklig karakteristik, det får man säga,
och i sin otillräcklighet osann. Men den ter
sig värre än så, när man finner, att medan
Thomas Mann aktas värdig dessa rader,
motsvarande en smärre fotnot, får Zola liksom
Hugo fem sidor. Författaren menar här
uppenbarligen (men också i andra liknande
sammanhang), att litteraturhistorien bör
användas som resonans för allt det buller
diktaren kunnat anstifta i livstiden — en spöklik
uppgift. Mer lågmälda röster erhålla ingen
ekorymd.
Det råder ett överflöd på loci communes i
denna bok. Man kunde annars tycka, att ju
mer lakoniskt man uttalar sig, desto mer
slående och precisa ord borde man utvälja.
Tyvärr inträffar det mycket sällan i
kompendier, där det intetsägande nästan alltid får
vikariera för det objektiva. Hofmannsthal »är
en själfull och äkta poet, en drömmande,
skönhetsälskande romantiker». Ja, för all
del, men det samma kan sägas om tallösa
andra diktare utan att ge oss en aning om
deras individuella art. Om Rilke heter det,
att hans »innerliga tonfall» och »det
näraliggande och intima i utgångspunkterna» ställa
honom i motsättning till Georges praktfulla
exotism. Det ger en banaliserad bild av
Rilke, som visserligen kan vara en mästare
i enkelhet (en ganska intrikat enkelhet) men
också utveckla en orkestral praktverkan; för
övrigt skulle nog ord som »avlägsenhet»
bättre uttrycka hans egenart än termen »det
näraliggande». Hur felaktigt författarens
perspektiv på Rilke är, förstå vi, då vi finna, att
han inte ens nämner namnen på de stora,
ojämförliga verken: »Duineser Elegien» och
»Die Sonette an Orpheus».
Det svåraste misstaget begår författaren,
när han behandlar Hölderlin. Det sker med
dessa ord: »För Fridrich Hölderlin (1770—
1843) var ungdomstiden rik på
förödmjukelser och sorger. En tragisk kärlekshistoria
bidrog att försvaga hans själsliga
motståndskraft, och under de sista fyrtio åren av sitt
liv var han sinnessjuk. Men från jordelivets
elände flydde hans ungdoms tankar och
drömmar till en helt motsatt värld, till de grekiska
gudarnas skönhetsmättade rike. De lyriska
dikter som utgör kärnan i hans författarskap
är inspirerade av hellenskt färgad idealism,
präglade av klassisk rytm och formkänsla,
klockrena i sin musikaliska klang. I några av
dem, t. ex. ’Hyperions Schicksalslied’, når han
höjder, där ingen annan tysk skald utom
Goethe hör hemma.»
Ja, det låter ju mycket artigt. Men
undersöker man närmare den lilla resumén, måste
man häpna. Man nekar att godta en så
trivi-aliserande floskel som »tragisk kärlekshistoria»
om Hölderlins erotiska hemlighet, det
halvljusa och svävande i samvaron med fru
Gon-tard, och man gör det, inte av sentimentala,
svärmiska skyggheter, utan av skyggheten
för det tillslutna, för genialitetens och
schizofrenins dubbla mystik. Man nekar också att
godta det föråldrade påståendet, att den
»formfulländade», melodisk-antikiserande
hym-niken skulle vara kärnan, d. v. s.
kvintessensen, i Hölderlins produktion. Inte die Gedichte
der Reife, hur underbara vi än finna dem, utan
die Gedichte der Umnachtung stå för modern
känsla som det obetingat originala. Och när
författaren säger, att Hölderlin i vissa av
sina poem (alltså endast i enstaka skapelser)
nått till höjder, där eljest endast Goethe hör
hemma, så bör det heta: dit inte ens Goethe
hunnit. Man erinrar sig Bettinas ord: »Goethes
Sprache dankt ihrén Reiz der unangetasteten
Innigkeit seines Gefühles, Hölderlin aber hat
sich die Sprache selber, mit ihrem Leibe,
wie eine Geliebte hingegeben.»
Så många oriktigheter finner man alltså
hopställda på bara en tredjedels sida -— mer
får inte Hölderlin, medan en genial
buller-basius som Byron får sju (för att inte
återigen tala om Hugos fem). Shelley får över
fyra, Keats tre — onekligen en upplysande
aritmetik. På tal om den sistnämnde
framhålles det med fin urskillning, att denne
visserligen ibland kommit att jämföras med
Hölderlin, men att han »har en rikare och
sundare (!) fantasi» och »större vingbredd».
Vilket orakelspråk!
Av en alltigenom annan kvalitet är en
översikt av de sista sju decenniernas tyska
litteratur, signerad av en ganska utsökt kännare,
f. d. universitetslektorn i Lund, Ernst Alker,
nu professor i Fribourg. Det är en bok av
reda och intelligens med fina formuleringar,
spirituella, stundom diskret insinuanta.
Tyvärr har den svenska tolkningen utfallit
ytterst olyckligt. Den som inte har tillräcklig
vana vid det tyska för att under läsningen,
åtminstone halvt om halvt, kunna tänka om
de grövre satskatastroferna på
originalspråket kan ibland drivas att tvivla på Alkers
185
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
