Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Femte häftet - Begravning i Senlis — och i Solna. Ett bidrag till den svenska naivismens historia. Av Lennart Seth
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Lennart Seth
Erie Hallström. Motiv från Solna kyrka. 1913.
senare Dardel-motiv och besläktade ämnen
hos Linnqvist och Börje: Dardels »Drottning
Sofias begravning» (1914) och Linnqvists
»Militärbegravning» (1918), och den förres
»Den döende dandyn» (1918) och Börjes
»Det döda barnet» (1919).
Hallströms duk rymmer den stämning
av på nytt levandegjort barndomsminne,
som karakteriserar naivismen. Torsten
Palm har redan året före i ett
stockholmsmotiv, »Midsommarafton vid
Långholmen» med underrubriken »ett
barndomsminne» — sett i sommarkvällens halvljus
— gett uttryck för detsamma. Palm
»nai-viserar» inte avsiktligt som Hallström, men
det vaga och trevande i formen visar,
att tendensen är gemensam för den
generation, som ville något annat än
Matisse-elevernas, i deras tycke alltför formellt
inställda måleri.
Att Erie Hallström målat sin Solna-bild
med reproduktioner efter Henri Rousseaus
tavlor i minnet tycks mig uppenbart.
Sådana detaljer i Hallströms duk som det
lilla huset i hörnet av vägen, som
försvinner upp bland träden med några
dimuni-tiva mänskliga figurer, går ofta igen hos
Rousseau. Men medan le Douaniers bilder
i all deras naiva innerlighet samtidigt är
utpräglad, ren och klar stilkonst, tar
Hallström enbart fasta på det både lustigt och
allvarligt naiva berättardraget. I
utformningen står han i stället mycket nära den
rena hötorgskonsten — det gäller i
allmänhet mera Hallströms naivism än
exempelvis Linnqvists. Men jag tror inte han
skämdes för det. Han hade upptäckt att hjärtats
barnsliga målarglädje kunde finnas
oför-» villad i enkla »handmålade oljefärgstavlor».
Under de här åren letade han med
förtjusning upp prov på riktigt äkta anonym
folkkonst från 1800-talets senare hälft i
stans små ram- och glasmästarbutiker.
Man vet att sådan konst också studerades
och användes som förlagor av Henri
Rousseau, när han började syssla med färg och
penslar (Daniel Cotton Rich: Henri
Rousseau, New York 1946 sid. 11 f.), och i
Senlis ägnade sig Wilhelm Uhde åt att
spåra upp okända amatörmålare av den
rätta naiva ullen; även om detta hade säkert
Dardel att berätta för sina hemmavarande
kamrater.
Genom en lustig tillfällighet har jag själv
spårat upp ett prov på sådan amatörkonst
— ett motiv från en av Stockholms
förorter, Ulriksdal — just i den gamla
ramaffär vid Karlbergsvägen, där Erie Hallström
de här åren brukade lämna in sina dukar
för inramning. Affärsinnehavaren —- som
var god vän med Hallströms far, en
romantisk amatörmålare, vars konst närmast kan
karakteriseras som en korsning av Hötorg
och Alfred Wahlberg — har med förtrytsam
suck anförtrott mig, att den unge Erie
Hallström ofta var därnere i butiken och
198
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
