Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sjunde häftet - Från Stockholms teatrar. Av Holger Ahlenius
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Holger Ahlenius
ömsom tändes och släcktes på vardera sidan.
Det var riktigt och konsekvent men blottade
samtidigt styckets svagheter: melodram kan
inte sättas i stället för dramatisk nerv, och
vanmakten är ett odramatiskt motiv i ordets
egentligaste mening. Några goda
rollprestationer lade man emellertid märke till: Percy
Brandt som en gammal nasare samt Majken
Torkeli som den jagade, förpinade, anspända
hustrun, tattarflickan som bär det judiska
namnet Miriam som en rest av dramats
ursprungliga syftning.
Mer uppseendeväckande i sitt intelligenta
trevande och experimenterande — något som
eo ipso utesluter varje tanke på fulländning —
var den föreställning som gavs av Stina
Aronsons treakts-»novell» från 1931,
Syskonbädd, en vägvill fläkt, en brusten melodi över
temata som öppen livsstil mot sluten, de
instängdas frihet mot de frias instängdhet,
fasttagare mot rymmare, kvinnlig sensibilitet
mot manlig realism, ifrågasatt och perforerad
verklighet mot fastslagen och inrutad. Texten
var beskuren, och Sten Larsson, som satt upp
pjäsen, hade dessutom avlägsnat de kritiska
anspelningarna på salig Luther. Stycket är
späckat med den för tjugotalet typiska
symboliken, och denna var lika väl
tillvaratagen som de små scenutrymmena. Första
aktens väntsal, där tågen hördes vissla och
skramla, hade gjorts till en av dessa livets
spökstationer, där folk sitter instängda bakom
luckor eller dyker upp och försvinner i
dunklet, och där människoödena tillfälligt korsar
varandra och löper vidare åt var sitt håll.
Särskilt fyndigt som regiidé var andra och
tredje akternas hotellrum, vars randiga tapet
i drömscenen befanns vara gjord av tätt
parallellspända rep och blev till det
ogenomträngliga gallret mellan Gucl och människor,
tillika den harpa vars strängar de kvintillerar
på och avvinner sällsamma toner. Hela
föreställningen var hållen i ett lågmält,
menings-mättat tonläge, buren av den ömmaste
omsorg om över- och undertoner, av en
själfullhet, som bara. blev en smula för markerad. I
centrum stod en fin rollprestation: Majken
Torkeli som »hon». Aktrisen fann lika
övertygande uttryck för upprivenheten i första
akten, då hon rymt från nervhemmet, och
för den inre samling och ro hon i andra akten
vunnit vid havet och därför också kan
meddela åt andra, som slutligen för den spirande
men tillbakastötta och dödssargade ömheten
i den tredje. Tyvärr sekunderades hon dåligt
av Gösta Forsell som »han»; denne får inte
vara helt okänslig och konventionsbunden —
det finns dock hos honom en poesiens fågel,
även om han satt den i bur och är färdig att
sälja den för skökogunst. Även här väckte
emellertid Percy Brandt intresse som den
rike mannen, vilken spärrats in därför att
han envisas att med öppna händer och öppet
hjärta skänka bort vad han äger, och den
modersbundne maken, en förbenad
ämbets-mannasjäl, som i varje stund är färdig att
klassificera och etikettera den konkreta
verkligheten, hade av Gösta Holmström gjorts
till en nötknäpparaktigt suggestiv
dödssymbol. De amatörmässiga inslag som är
oundvikliga vid scener och föreställningar av detta
slag är man villig att överse med på grund av
den ungdomliga begeistring, den vilja till
stil och den strävan till konstnärlig förnyelse
och fördjupning som där låter sig spåras.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
