Full resolution (JPEG)
- On this page / på denna sida
- Sjunde häftet
- Från Stockholms teatrar. Av Holger Ahlenius
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Från Stockholms teatrar
niska dockor och makabert pajaseri, inte
bara inför dessa ivrigt agerande gråskägg
utan också inför den blinde siaren Teiresias,
som med sin Sokrates-mask saknade all
höghet och fick ett skimmer av bondkomik.
På många håll bjöds det onekligen på ståtlig
deklamation, vartill den sjungande
finländ-skan lämpar sig särskilt väl, och den seen där
Oidipus sakta lyftes upp på körens axlar till
en apoteos ögonblicket före
lyckoomkastningen var en fröjd för ögat. Det senare
gäller däremot inte om den stillösa
scenbilden, en arkad eller portik, vars stengråa och
jämntjocka kolonner närmast föreföll frästa i
betong. Föreställningen var alltigenom
konventionell och traditionsbunden och fick
därigenom inget budskap till oss
nutidsmänniskor. Inte ens den eljest så hjärtskärande
avskedsscenen mellan Oidipus och hans barn
kom oss nära eller angick oss. Kvällen blev
ytterst en strålande seger för — Olof
Molanders »Antigone»!
*
Längre fram på våren kom Nationaltheatret
i Oslo och framförde inte mindre än fyra
program på Dramatens stora seen. Redan efter
första akten av Ibsens Vildanden i Halfdan
Christensens uppsättning var jag frapperad
av den skickligt träffade tonen vid denna
högröstade herrmiddag: en resonörskonst av
detta slag, den förmåga att hantera en
dubbelbottnad dialog i traditionell fransk stil, som
exempelvis Kolbjørn Buøen här lämnade
prov på i rollen som Grosserer Werle, kan vi
numera inte uppvisa maken till i svensk
teater. Detta första intryck bestyrktes i
fortsättningen. Den utåtvända, välsvarvade
franska konversationsstilen befanns stå i full
blomstring vid den norska nationalscenen;
det framgick inte bara av »Vildanden», som
med all sin geniala djuplodning av själarna till
själva fakturen är ett franskt intrigstycke i
Scribes efterföljelse, det blev än tydligare i
Kiellands lustspel Tre par, där alla de
presumtiva syndarna i vintersol öppet eller
förstucket bär på författarens egen hemlängtan
till parisboulevarden, och där
konversationens fjärilslek på äktfranskt manér
fladdrar kring erotiken som den stora
angelägenheten i livet. Hur lätt och muntert flög inte
här replikerna likt fjäderbollar mellan de
agerande, och hur säkert hölls inte den pati-
nerade salongstonen! Mutatis mutandis kunde
liknande iakttagelser göras beträffande
Holbergs Den Stundesløse i Alfred Maurstads
regi, där Per Aabel som den lejde äventyraren
Oldfuks till en början arbetade i samma
friska och spirituella komedistil som tidigare
i »Maskerad» men sedan, i de olika skepnader
som anlagts för att dupera den gode
Viel-geschrei, tilläts att breda ut sig över alla
gränser, att driva clowneriet till våldsam
överdrift, till rena cirkusupptågen. Men
erkännas må, att det från Holberg går en
traditionslinje över Moliére tillbaka till den
folkliga franska medeltidsfarsen med dess
stoj ande munterhet och burleska krumsprång,
och det var något sådant som här tycktes ha
uppstått till nytt liv. Som »den Stundesløse»
själv var Einar Sissener i grund och botten
en ganska gemytlig och godmodig tjockis och
presterade också ett roande men utåtvänt
spel; det kan väl dock ifrågasättas om inte
figuren hellre bör anläggas som ett torrt
skinn, som flyger och far, för att illustrera
den pirriga och hetsade nervmänniska som
torde framgå ur en fördjupad rollanalys.
Pirandellos For å skjule sin nakenhet,
iscensatt av Barbra Ring och med Töre
Segelcke i huvudrollen, blev också teater i
gammaldags mening, nämligen i form av ett allt
dominerande divaspel, oerhört skickligt och
bländande som spektakel, vilket dock
lämnade åskådaren tämligen kall och kom honom
att fantisera sig tillbaka till en annan tid,
till Duses och Sarah Bernhardts dagar. Om
all denna briljerande, utåtvända teater av
gamla franska märken gäller till sist, att vi i
Sverige visserligen lämnat den bakom oss,
men också, att vi knappast längre är i stånd
att sätta dess motsvarighet på fötter. Hos oss
är den oskiljaktigt förknippad med namn
som Gustaf Fredrikson, Personne, Svennberg
och Winnerstrand, och det var därför desto
roligare att ännu en gång genom det norska
gästspelet bli påmint om dess existens.
Den finaste och intressantaste
föreställningen var otvivelaktigt »Vildanden», även
om Børseth Rasmussen var alltför
träbocks-aktig och onyanserad i doktor Rellings lilla
nyckelroll och även om Hedvig blev en liten
imbecill och saknade alla intagande drag i
Evy Engelstorps tolkning. Men man lät
betvinga sig av det intryck av akvarium som
Halfdan Christensen lyckats framkalla, av det
instängda, stillastående och unkna i denna
351
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Project Runeberg, Mon Dec 11 14:12:05 2023
(aronsson)
(download)
<< Previous
Next >>
https://runeberg.org/ordochbild/1949/0389.html
