Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sjunde häftet - Från Stockholms teatrar. Av Holger Ahlenius
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Holger Ahlenius
miljö, där själva luften tycktes skimra i
havs-grönt. Bland rollprestationerna gjorde Olafr
Havrevolds Gregers Werle mest verkan. Man
är numera långt mer än på det troskyldigt
sanningssägande åttiotalets tid på det klara
med att vi alla lever på livslögner, och därmed
har Hjalmar Ekdalgestalten liksom
banaliserats, medan Gregers Werle ställts i skarpare
och obarmhärtigare ljus såsom den fariseiske
glädjedödare och moralsadist han är, en
andligen förkrympt psykopat, som alltid är full
av välvisa råd åt andra och som på oskyldiga
hämnas sitt eget livsnederlag under de ideella
kravens täckmantel. Att skådespelaren fick
fram detta, att han lyckades göra figuren så
påtaglig i all sin avskyvärdhet att en fridsam
dam i min närhet ville gå upp på scenen och
slå Gregers Werle med något hårt i huvudet,
är det bästa betyget åt denna rollskapelse.
»Tre par» blev ett divertissement, där man
hade särskilt roligt åt det modeplanschmässiga
i dräkter och interiörkonst från vad som på
Bygdøy Museum kallas »Raedselstiden»; av
scenbilden från isen med dess röda vintersol
och skridskoåkarna i hög hatt eller grotesk
»sportkostym» hade Agnes Mowinckel med
hjälp av Rahe Rahenny åstadkommit något
så charmerande och lustigt att det skördade
applåder redan då ridån gick upp.
Holbergs-föreställningen var vackert uppsatt och
präglades av friskhet och gott humör, men ifråga
om stilsäkerhet och genomarbetning ut i
detaljerna kunde den självfallet inte mäta
sig med den version av samma komedi varmed
Det Kongelige Theater i Köpenhamn för
en del år sedan besökte oss. Minsta
behållningen skänkte Pirandello-pjäsen, som
knappast hör till den italienske häxmästarens
yppersta och där både den cerebrala
problematiken och författarens självrannsakan i det
närmaste drunknade i divaspelet. Men Ella
Hval, som varit en lagom livfull, lagom vulgär
och lagom levnadsklok Gina, var här en
italiensk rumsvärdinna, som med sprakande
sydländskt temperament och överflödande
ordkaskader utgjorde en välgörande motvikt till
all den gråtsvullna och känslodrypande
melodramatiken i centrum.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
