393 (Ord och Bild / Femtioåttonde årgången. 1949)

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Åttonde häftet - Konsertkrönika. Ny svensk musik II. Av Bo Wallner

scanned image

<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>

Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

Konsertkrönika
Ny svensk m u s i k II
Av Bo Wallner

6F

_JI ÖREGÅENDE års musikkrönika hade
fått formen av en genomgång av de båda sista
decenniernas musikskapande i Sverige, dock
hela tiden med utgångspunkt från verk vilka
uruppförts under säsongen. Av denna orsak
kom några av landets mera bemärkta yngre
tonsättare, Erland von Koch och Hilding
Hallnäs, att saknas — någon fullständighet var
f. ö. varken åsyftad eller möjlig. Under
konsertåret 1948—49 har just dessa båda
kompositörer påkallat uppmärksamheten genom
var sitt symfoniskt verk, i likhet med
ännu en nyhet, Gösta Nystroems Sinfonia del
Mare, uruppförda i Göteborg och kända för
Stockholmspubliken endast med radions hjälp.
Huvudstadens insatser genom
Konsertföreningen har denna säsong inskränkt sig till
presentationen av ett mindre orkesterstycke,
Musik, av Lars-Erik Larsson1 och repriser av
äldre verk, såsom Rosenbergs och Wiréns
tredje symfonier. Kungl. Teatern inledde
konsertåret med urpremiären på Kurt Atterbergs
»Stormen», ett verk som utan att man tar till
överord måste sägas sakna all betydelse såväl
i tonsättarens egen produktion som för svensk
operakonst i allmänhet. Denna händelse
lämnas därför helt åsido. På kammarmusikens
område har liksom tidigare Fylkingen
dominerat •—■ när man som här i första hand ser
till den inhemska produktionen — dock med
hjälp av den nybildade och nära anslutna
Kammarmusikföreningen, vilkens konserter
emellertid inte varit officiella. — Den yttre
bilden blir sålunda i jämförelse med vad förra
säsongen bjöd ganska torftig. Viktiga ting har
emellertid skett i det fördolda: något av detta
skall refereras i denna krönika, liksom
huvuddragen i den debatt kring den nya musiken

som kan sägas ha gett året dess särprägel.

1 Detta verk, liksom Björn Johanssons andra
symfoni, som fick sitt uruppförande i Göteborg,
var anmälaren förhindrad åhöra.

Erland von Koch (f. 1910) står numera
relativt isolerad i svensk musik. Samtidigt som
han i sina verk upptagit den friskt och
okomplicerat musicerande trettiotalsstilen -— och
hållit kvar denna sedan dess båda
introduktörer och främsta företrädare, Dag Wirén och
Lars-Erik Larsson, gjort frontförändringar
mot tonspråk med djupare syftning ■—■ är han
den förste Hindemithskolade kompositören i
landet. Han har sålunda anknutit till två i
sig själv besläktade strömningar, som
emellertid vid omplanteringen i svensk jordmån allt
mer fått karaktären av motsatser, därigenom
att de yngsta bland landets tonsättare, den
s. k. måndagsgruppen, samtidigt som de valde
Hindemiths musik och teoretiska arbeten till
förnämsta förebild i ganska hetsiga ordalag
förklarade sitt oberoende av den föregående
generationens konstnärliga ideal. — Verkligt
radikal har von Koch aldrig varit i sin musik,
fastän hans kärva tonspråk till en början
uppfattades som »modernistisk
romantikrädsla». Man skulle kunna säga att vad han
anammade av den tyske mästaren under sin
studievistelse i Berlin hos en av Hindemiths
ivrigaste förespråkare, Paul Höffer, var den
sakliga musikuppfattningen (i och för sig
kanske mer ett tidstypiskt drag än ett unikum
just för Hindemith), däremot inte strävan
efter de stora linjerna, djärvheten i den
kontrapunktiska satsen och det starka
tidsmedvetandet. Något av polemik mot vad vi
numera i dagligt tal kallar »modernt
musik-skapande» ligger måhända i von Kochs
programförklaring i tidskriften Musikvärlden
(194.5:4). På intervjuarens fråga: vad vill
ni med er musik? svarade han. »Jag
hoppas att min musik kunde tala för sig själv.
Men om jag måste kommentera den, så: jag
strävar efter en enkel, klar melodisk stil, gärna
anknytande till folktonen och med skarp
rytmisk profil. Harmoniken vill jag ha
okomplicerad. — — — Jag anser formen som det
kanske viktigaste elementet i tonkonsten. Ett

393

<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>

Project Runeberg, Mon Dec 11 14:12:05 2023 (aronsson) (download) << Previous Next >> https://runeberg.org/ordochbild/1949/0435.html

		Ord och Bild / Femtioåttonde årgången. 1949 / 393 (1892-1951) Table of Contents / Innehåll \| << Previous \| Next >>
	Project Runeberg \| Catalog \| Recent Changes \| Donate \| Comments? \|