Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Nionde häftet - Frances Hodgkins — ett unikt livsverk inom engelskt måleri. Av Geoffrey Gorer. Övers. av Carl L. Bruun
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Geoffrey Görer
Stilleben. Oljemålning.
de växt fram naturligt. Som kontrapunkt
till linjekompositionen fanns alltid
färgkompositionen där. Såväl i sina former
som i sin färg både utarbetade och
förenklade hon de verkliga föremål hon
använde till modell. De äro lätt igenkännliga
och ha färgerna potentiellt inom sig. Men
formerna ha anpassats efter
kompositionens fordringar, och färgerna ha ändrats
och utrustats med alltmera utpräglad
djärvhet och finess. Så gott som utan
undantag äro bilderna genomsyrade av ett
poetiskt drag av glatt anammande — de
äro lovsånger.
Efter några år tröttnade Frances
Hodg-kins på det godtyckliga arrangemanget hos
sina tidigare målningar.
Stillebenkompositionerna i förgrunden togos bort, och hon
hade en kort period, omkring 1935, när
landskapet i bakgrunden utgjorde hela
bilden. Men detta tillfredsställde henne inte
länge. Hon ville prisa människors såväl
som Guds verk, och under sina sista år
upptäckte hon i omvärlden vad hon dittills
hade måst uppfinna i sin ateljé. I de engel-
ska lantgårdarna, i trädgårdarna framför
husen, i landskapets åkrar och plöjda fält
upptäckte hon den kombination av natur
och kultur som det var hennes speciella
styrka att återge. I de tidigare tavlorna
voro föremålen — skålar och krukor, vaser
och snäckor — tilltalande i sig själva,
utvalda konstföremål, men under sina sista
år tog hon de enklaste föremål —
gödselkärror, skottkärror, mjölkflaskor, skjul,
någon liten bondgårds bruksföremål, uthus
och maskiner — och upphöjde dem, gjorde
dem värdiga. Hennes palett blev alltmer
rik och färggnistrande, med en ny finess
och djärvhet. Ingen nyans var för brutal
för henne att harmonisera, ingen för
diskret att framhäva. Genom sin färg, men
endast därigenom, påminner hon ibland
om Cézanne. De hade båda förkärlek för en
färgskala koncentrerad på blått, båda
voro utomordentligt subtila i sina
pärlemorskiftande färgsammansättningar.
Fastän människans verk ofta
förekommer i hennes tavlor, kommer människan
själv knappast med. Hon gjorde endast
några få målningar med figurer, och dessa
äro i mitt tycke den minst lyckade delen av
hennes produktion. Hennes figurer ha alltid
något av karikatyr över sig, något av det
okynniga och oberäkneliga sinne för det
groteska, som präglade hennes
konversation. Hennes målningar av mänskliga
gestalter ha aldrig det drag av att ha
tillkommit utan möda, som kommer
staffageföremålen i hennes landskapsbilder att
verka som om de hade vuxit fram lika
naturligt och lika överraskande som en
lackviol i en stenmur.
Det kan tyckas som om jag för mycket
betonat den ålder vid vilken Frances
Hodgkins målade sina bästa och mest
typiska saker, men företeelsen är, såvitt
jag vet, unik. Några välkända målare
— Renoir och Tizian äro berömda exempel
— fortsatte sin konstnärliga verksamhet
till en ännu högre ålder, men de bröto inga
404
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
