Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Tionde häftet - Björn Trägårdh. Av Teddy Brunius
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Björn Trägårdh
Bougival, vintern ig42.
talades — med Julius Paulsen och Vilhelm
Hammershöi. Hans ständiga återvändande
till dunigt vitt som grundfärg gav ett
intryck av Whistler. Sand, hav och himmel
nyanseras i vitt och stäms samman som
ett klassiskt valörmåleri av opaleffekt.
Gotthard Johansson siktade emellertid rätt
när han antog att Björn Trägårdh skulle
utvecklas efter andra linjer. Han såg i ett
par verk Evert Lundquists fruktbara
inflytande. Det blonda och förfinade var
något som Björn Trägårdh snart skulle lämna.
Det blev ett avslutat kapitel.
Björn Trägårdhs utvecklingsgång skedde
inte efter den breda vägen. Ären före det
andra världskriget var något av en exil.
Vinterhalvåret 1937—38 är han på Irland
där han företrädesvis målar landskap.
Hans penselföring blir bestämdare,
form-uppbyggande i tunna vassa strån
påminnande om Van Goghs. När han målar
stallängornas tak som fortsätter kullarnas
mjuka böjning, får hans verk en
anakronistisk anknytning till Fritz Thaulow. I
april 1938 hade han en utställning i Dublin.
Lokalpressen fäste en viss vikt vid att man
nu kunde se det irländska landskapet genom
främmande ögon. Femton oljemålningar
och tjugo stora teckningar i svart på vitt
var det synliga resultatet av hans vistelse
på Irland. Själva det irländska landskapet
fick ett egenartat atmosfäriskt ljus genom
den fuktiga luften, som ger ett fint blått
ljus kontrasterande mot markens grönska.
Den frodiga grönskan och det ångiga diset
arbetade Björn Trägårdh med att återge
genom valörkontraster mellan olivgrönt
och djupgrönt. Det är överraskande,
framhöll en irländsk skribent, att få målare före
Björn Trägårdh — inhemska eller utländska
— fascinerats av atmosfären kring de
åldriga gårdarna vid Liffey, floden vid vilken
Dublin är belägen. Trakten har sällan
utnyttjats som konstnärligt motiv. I en
recension i Irish Times hette det att teckningarna
gav mest ben, medan måleriet gav hull och
hår. Klimatet bjöd emellertid i viss mån
emot med de tunga skyarna över kullarna
och lövdungarna. Frågan är dock om inte
denna intressanta episod i Björn Trägårdhs
utveckling visar på ■— inte en påverkan
utan — en närhet genom landskapets
struktur till den engelska traditionens slättdyning
med väldiga träddungar som senast Wilson
Steer tolkat detta landskap. De
kommunicerande kärlen mellan svensk och engelsk
konst är ju annars inte särskilt flödande.
Recensenten i Irish Times framhöll att
Björn Trägårdh höll sig påfallande
opåverkad av det nya franska måleriet.
Även denna slutna period hade han väl
kunnat fullända och utnyttja längre med
framgång om han inte drivits till Frankrike
för att rastlöst kämpa vidare med nya ut-
453
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
