Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Tionde häftet - Cecilia Fröding och Ellen Key. Av Ulf Wittrock
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Ulf Wittrock
5 augusti 1904 berättar så Cecilia på Ellen
Keys förfrågan ätt anteckningarna om
brodern nu sedan länge var färdiga. Men hon
undrade om hon hade rätt att förråda
honom, »efter att ha spionerat ut hans intima
sidor under stunder då han trott sig fritt
kunna hänge sig». Borde hon inte bränna
upp vad hon skrivit? Att Cecilia Fröding
likväl inte gjorde detta framgår av ett brev
av den 13 mars 1914 (skrivet alltså några
månader före hennes död). Hon kunde inte
nu offentliggöra något om Gustaf, heter det
här. Det vore att vidröra alltför ömtåliga
ting.
Cecilia Frödings uppteckningar är således
av allt att döma bevarade och torde finnas
i släktens ägo. När de görs tillgängliga, får
man förvisso en mycket värdefull
kunskapskälla om Gustaf Fröding. »Vi alla syskon
ha en sorts ganska brutal sannings- eller
snarare verklighetskärlek som visst är
ganska okonstnärlig och säkert för de flesta
stötande», säger Cecilia Fröding på tal om
anteckningarna, men förklarar att hon
gärna ville förekomma att brodern blev
allt för mycket misskänd genom att av
andra pådiktas allehanda främmande och
osanna drag.
Stig Sjöholm har i sin avhandling om
Fröding (Övermänniskotanken i Gustaf
Frödings diktning, s. 200 och s. 277) kallat
Cecilia för skaldens goda genius och
framhävt det ytterst starka individualistiska
oavhängighetsbegär, som präglade henne.
Båda delarna framträder också starkt i den
gripande, nakna självanalys, som Cecilia
Fröding ger i brev till Ellen Key den 7
oktober 1904 och som jag här avtrycker:
»Jag är nog en menniska som har svårt att
förstås af mitt eget kön. Jag lider
fullständig brist på sentimentalitet och sjelfva min
ömhet för mina käraste är ej mjuk och varm
utan hård och intensiv som sjelfva olyckan.
Den har varit mitt lifs stora plåga, den
kramar hjertrötterna som ett skrufstäd och
gör medlidandet till en tortyr i sin försmäl-
tande hetta. Aldrig har jag funnit lättnad
i tårar och aldrig har jag tillåtit mig
spontana utbrott af sorg eller sökt tröst hos
andra. Jag tror ej att detta är min natur,
det är anpassning till lifvets hårdhet. Att
ge efter hade varit att öppna slussarne för
strömmar som varit ohejdbara och säkert
fört mig dit der Gustaf nu är. När Gustaf
ännu var ung och outvecklad och djupt
föraktad af verlden hade jag likväl alltid
en känsla af att något dyrbart bodde i
honom. Hvad visste jag ej men trodde på
den tiden: kanske en forskare. Jag låg i en
förbittrad strid med alla hans vänner och
fränder, magistrar och brukspatroner, som
ville att han ’skulle bli något’, som man
säger, och hade all möda att afvärja deras
välmenande försök att skicka honom till
Amerika eller Kongo eller andra hästkurer.
När han så slutligen sjelf fann ut sin
hemlighet och gjöt sin själ i dikten, så kände
jag ej som för annan poesi återspeglingen
i fantasien och glädjen öfver konstverket
utan det strömmade direkt in i blodet och
jag kände det som min egen upplefvade
glädje och sorg. Hans nedbrutna lif, hvarje
förgäfves kämpad hjältemodig strid mot
förödelsen och undergången, mot hvilka han
tum för tum försvarat sin själ, allt har gått
genom mina nerfver som brinnande eld.
Hvad jag älskar hos honom är också det
högsta och bästa hos mig sjelf och det har
jag velat hjälpa honom att rädda. Jag har
ej mycket kunnat göra. Sådana som han
förbli ändå alltid ensamma med sitt hjerta
och oändligheten. Men när han har slocknat
har han tagit med sig en stor del af min
själ, hoppet och intresset för tillvaron och
den subjektiva illusionen, som gör lifvet så
smått att det kan njutas med välbehag.»
Några månader senare (12 maj 1905),
när Gustaf Frödings hälsa oväntat
förbättrats och han kunnat lämna sjukhuset,
sänder Cecilia till Ellen Key en avskrift av
den då ännu otryckta, vintern 1899 skrivna
dikten »Giv liv och grönska»:
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
