Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Tionde häftet - Johann Strauss. Till femtioårsminnet av hans död. Av Ernst Benedikt. Översättning av Helfrid Berg
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Ernst Benedikt
och spel, en fascinerande elegans, som inte
endast var av ytligt slag, andlig finess,
omsatt i ett elementärt temperament. Eduard
Strauss kunde förvisso inte på något sätt
mäta sig med sin store broder. Han kan
heller inte på något vis nämnas vid sidan
av Joseph Strauss, skaparen av
»Dorf-schwalben», som, fastän han började sent
och utan självförtroende, dock komponerat
inte mindre än 200 dansmelodier. Ändå
vill jag gärna tro, att detta barndomsminne,
vars fulla betydelse jag först senare insåg,
skänkte mig en fläkt av valskungens ande,
och alltid senare när jag hör Straussmusik,
tycker jag mig se den vackre Eduard
framför mig med hans svepande handrörelser,
lyssna till hans insmickrande, än eldiga och
i rasande tempo frambrusande, än i sinnlig
grace svällande rytmer.
Den som vill få ett begrepp om den yngre
Johann Strauss’ väsen måste se honom mot
bakgrunden av den dåvarande
kejsarstadens kulturella och sociala miljö. Vad var
det som skilde honom från hans
omedelbara föregångare, från Strauss d. ä. och
Joseph Lannér? Vad dessa båda producerat
tillhör vad man i Österrike kallat »Vormärz»,
dvs. tiden före mars 1848, stormåret, som
ledde över till kejsar Franz Josephs
Österrike. Den äldre Strauss må ha komponerat
än så vackra valser, de blir dock aldrig mer
än behagfulla och gemytliga. Deras
härstamning från ländlern är inte att ta miste,
förmedlad genom intryck som Strauss fick
redan som pojke via de utefter Donau
seglande lastfartygen från alpländerna. Med
undantag av den grandiosa
Radetzkymar-schen har han inte skapat någon
komposition, som ännu har levande liv. Joseph
Lannér med all sin älskvärdhet och milda
melankoli var å andra sidan en romantikens
äkta produkt; man saknar hos honom den
rikedom den sjudande kraft, det, jag skulle
nästan vilja säga brutala grepp, som rycker
publiken med sig och hänför. Trots sällsynt
charmant formbegåvning tillhör båda det
förflutna, medan Johann Strauss’ verk,
som vi alla vet, jazzen, samban och alla
våra andra dansgroteskerier till trots, lever
och kommer att leva liksom allt fulländat
inom konsten.
Hans levnadsbana har ofta nog skildrats:
den bittra konflikten med fadern, som i
likhet med Schuberts far ställde sig helt
avvisande mot att sonen skulle ägna sig åt
samma karriär som han själv, hans
musikaliska utbildning med moderns hemliga
bistånd —• sex år gammal komponerar han
sin första vals — och slutligen det stora
dramatiska genombrottet vid debuten i
Hietzing, en av de vackraste delarna av
Wien, belägen helt nära slottet Schönbrunn.
Överallt, hos de vackra villorna och
lantgårdarna, återfinner man den varma gula
tonen från det kejserliga palatset. På den
tiden, för mer än hundra år sedan, hade
säkerligen denna intagande stadsdel, där
akaciealléerna sommartid än i dag sprider
sin vällukt, en betydligt lantligare prägel.
Här var det, i den ännu för kort tid sedan
existerande restaurangen »Dommeyers»
salar, som sonen segrade över fadern och för
första gången tillvann sig den oerhörda
framgång, som sedermera, mer eller mindre,
blev honom trogen till livets slut. Denne
far kan till sin natur på sätt och vis sägas
vara typisk för många människor i
Österrike, som ytligt ger intryck av oföränderlig
godmodighet och strålande glättighet, men
som i sitt innersta ofta är svårmodiga eller
förbittrade. Jag kände personligen en av de
mest betydande folkkomikerna i Wien, den
nära nog legendariske Alexander Girardi.
Ingen kunde som han roa och röra publiken,
ingen härskade så oinskränkt på det
gemytliga skämtets gebit. Och ändå
uppfostrade denne glädjespridare sin son med
grymhet, nästan med hat, som om barnet
redan vore hans fiende. Raimund, den store
diktaren, drevs av sin fruktan för sjukdom
att själv beröva sig livet. Nestroy, klassikern
på den spirituella folkkomediens område,
472
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
