Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Tionde häftet - Johann Strauss. Till femtioårsminnet av hans död. Av Ernst Benedikt. Översättning av Helfrid Berg
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Johann Strauss
Josef, Johann och Eduard Strauss.
Samtida karikatyr.
var pessimist i djupet av sin själ, i sällskap
tyst och inbunden. Till dessa original får
man också räkna Strauss d. ä., hustyrannen,
som måhända i omedveten svartsjuka och
fruktan för en medtävlare, ville klippa
vingarna på det unga geniet.
Men just dessa psykologiska hämningar
bidrog utan tvivel till att driva detta geni
till full utveckling. Det var ett oerhört
vågstycke, denna första konsert av en
nykomling, så mycket mer som faderns anhängare
mobiliserats att lömskt utnyttja ett
misslyckande. Under andlös spänning höjde
Johann d. y. taktpinnen för sitt första
nummer — en av faderns valser! Därigenom
tog han vinden ur seglen för sina
avundsmän, gav prov på den karaktärens nobless,
som är den ädlaste grunden för en talangs
organiska tillväxt. Först därefter, sedan
han på detta sätt visat den faderliga
auktoriteten vederbörlig reverens, lät han sina
egna verk följa. Bud på bud visste berätta
för den bittre fadern, att hans son gjort
succé, att man ropade på dacapon och
extranummer i det oändliga, att Wien denna
dag korat en ny favorit: Johann Strauss den
andre.
Färden mot höjderna gick svindlande
snabbt men blev dock inte utan bakslag och
besvikelser. Märkligt är att i många fall
utlandet snabbare och mera helt och
obetingat än österrikarna själva föll till föga
för Johann Strauss och ägnade honom sin
hyllning. För att bara ur mängden av
Straussprodukter nämna de båda mest
kända: Läderlappen och Donauvalsen
mottogs båda dessa mästerverk i Wien först
tämligen kyligt. Det var egentligen
Offen-bach, tidens suveräne härskare på
operettscenen, som efter att ha lyssnat till Strauss’
musik frågade honom, varför han inte också
försökte sig på operetter. Strauss valde för
sin första operett ett typiskt
Parislustspel; i Richard Genée fann han en idealisk
medhjälpare för anpassningen av stoffet till
Wienmiljö och österrikisk atmosfär. Så
hänförd var Strauss själv av textens glada
övermod och kvickhet, att han — ett strålande
exempel på inspiration — skrev färdig
partituret på 42 dygn. Endast en seen vållade
473
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
