Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Tionde häftet - Albert Edelfelt, Ville Vallgren och August Strindberg. Av J. O. Tallqvist
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Albert Edelfelt,
Ville V allgr en och August Strindberg
hos henne sakna »la note vraie». Han tyckte
att hon spelade emanciperad efter böcker,
inte efter naturen. »Man har samma känsla
av henne, som då man hör någon sjunga litet
bredvid tonen hela tiden.»
Efter sammanträffandet hos Vallgrens
ställer Edelfelt in henne mot bakgrunden av en
miljö, som han tycker att har snedvridit
hennes utveckling — en mentalitet, som han
finner osund:
»Några litterära och konstnärliga damer,
danskor, kommo mig att tänka på de offer
som det Ibsenska sannings- och
karaktärs-sökandet redan gjort och ännu skall göra.»
(E. nämner inga namn, men vi måste ju tänka
på fröknarna Holten och David.) »De lära ha
mycket talang. Men det var något brutalt
och fräckt vid dem, som misshagade mig
oändligt. Inte så att de skulle ha förgått sig
på något sätt, men det låg över hela deras
väsen ett förakt, en känsla av elakhet mot
all konvention och mot alla de miljoner
människor som böja sig under denna konvention.
Och för dem, liksom för Strindberg, är allt
konvention. Fy döden, att vara gift med
sådana kvinnor.» (E. var ännu ogift.) »Fru
Strindberg försöker härma dem. — —- Jag
kom ett ögonblick i diskussion med henne om
det ’passande’ i fruntimmerskonversation.
Jag stöts förfärligt utav dessa moderna
ämnen, (bara svinaktigheter maskerade som
filantropiska och filosofiska idéer) och sjöng
ut för henne huru icke allenast fånigt
fruntimmer yttrade sig om sådana ting utan
också cyniskt. Nu hör det till saken att ni aldrig
kan göra er ett begrepp om huru ramt de där
framstegskvinnorna tala, det är en
materialism, osammanhängande och grötig, som
trotsar allt, ett koketterande med mod, som icke
blir annat än fräckhet. Och så duger allt
detta verkligen ej för den nordiska kvinnan;
hon, mera än någon annan, faller ohjälpligt,
om hon engång biter huvudet av skammen.»
VILLE VALLGREN saknade Edelfelts
psykologiska skarpblick. I sin ABC-bok har
han bara vackra ord att säga om Siri. Ännu
1894, då Vallgren träffade Strindberg i Paris,
hade denne frågat efter henne — hon bodde
då i Helsingfors med sina barn. Ville Vallgren
blir sentimental och han minns hur lyckliga
makarna var eller i varje fall föreföll honom
vara 1883:
»Då såg Strindberg så vackert på sin kära
Siri, med detta härliga uttryck i sina vackra
Albert E del felt. Oljemålning av
Gunnar Berndtsson. Paris omkr.
1880.
ögon, och Siri, denna gullgult blonda, smärta
unga fru med sina blåa, milda ögon. Hon sa
mig ofta: »Jo du finngubbe, August är allt
stilig.» Då strök Strindberg upp sina
mustascher och log vänligt. —––Vi hade härliga
stunder tillsammans. Siri var själva glädjen
och skrattade så bra med ett klingande skratt,
som satte Strindberg i gott humör. Ty han
blev ibland melankolisk, och då var det hans
hustru, som med sitt glada lynne jagade bort
molnen från hans panna. Att två så älskvärda,
goda människor inte kunde i längden dra
livets tunga börda jämnt är ej den enas eller
den andras fel. Det är samhällets.–För
min del höll jag ofantligt mycket av Siri
Strindberg som god och älskad mor. Ty den
mor, som älskar sina barn så vackert som Siri
Strindberg, den mor glömmes aldrig av sina
barn och ej heller av den man hon älskat i
kärleken till hans barn.»
Det är en karakteristik i ljusblått, som
inte säger så mycket om föremålet. Ville
Vallgren fann sig senare föranlåten att
retuschera porträttet. I uppsatsen i Finsk
Tidskrift nämner han både En dåres försvarstal
och Karin Smirnoffs bok »Strindbergs första
483
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
