Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Tionde häftet - Albert Edelfelt, Ville Vallgren och August Strindberg. Av J. O. Tallqvist
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
/. O. Tallqvist
Ville och Antoinette V allgren. Pastell av Albert Edelfelt. 1886.
hustru» (1925) och fortsätter: »Strindbergs
bok, sådan den blev, kan väl ingen
rättänkande människa gilla. Men att den av honom
där åtalade kvinnan givit sin man mången
anledning till kvalfulla tankar, kunde även
jag personligen intyga, om jag ville dröja vid
ämnet, vilket jag alls inte vill. Det har ju för
övrigt, i rätt skarpa ordalag, berörts av
bröderna Selander i deras Stockholms-böcker.»1
SANNOLIKT VAR DET VILLE
VALLGREN, som förmedlade den personliga
bekantskapen mellan Edelfelt och Strindberg.
En aprildag 1884 skulle Edelfelt besöka
svensken, men han gitte inte gå, det var kvävande
hett, alltför hett för en dispyt om sociala
frågor. Edelfelt nämner i ett brev till sin mor
att Strindberg och Björnson råkat i gräl för
någon småsak. »Det är för galet med dessa
1 Edvard Selander omnämner Siri Strindbergs
alkoholmissbruk i slutet av kapitlet »Några av mina
vänner» i Nils och Edvard Selanders »Carl XV:s glada
dagar. Ur två gamla stockholmares anteckningar»,
1927.
nutidens litteratörer som bara lever av sina
nerver», säger Edelfelt. »Jag tänker ofta på
att det kanske ej ändå var så dumt, att
Runeberg var lektor i Borgå och jägare och fiskare.
Det var en behövlig motvikt som nutidens
skribenter ej ha, och som gör dem alldeles
för sensitiva och bråkiga. Det där att skriva,
skriva alltid, dissekera, riva ned, rota i allt,
måste vara skadligt för karaktären.»
NÄR EDELFELT MÖTTE
STRINDBERG i denna april månad, hade han läst
åtminstone två av dennes böcker, Likt och
olikt och Dikter. Han hade förargat sig över
Strindbergs kulturfilosofiska spekulationer.
Till modern skrev han: Ȁr icke Strindberg
ett nöt med sina utfall mot konst såsom
varande onatur? Jonas Lie har skrivit till honom
ett långt sparlakansbrev.» Det var i maj 1883.
»Tänk att man hundra år efter Rousseau och
hela utilitetsfilosofin kan komma fram med
något sådant som Strindbergs Likt och olikt.
Poesi, konst, vetenskap — allt bara strunt,
dåliga surrogater för den s. k. naturen. Men
484
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
