Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Tionde häftet - Albert Edelfelt, Ville Vallgren och August Strindberg. Av J. O. Tallqvist
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Albert Edelfelt, Ville V allgr en och August Strindberg
begriper han då ej att så snart två människor
leva här på jorden, de ögonblickligen skola
uppfinna något för att förbättra naturen —
d. v. s. djurtillståndet. Stenålderns folk sirade
sina vapen, och så uppstod konst; assyrierna
nedskrevo sina bedrifter, och så uppstod
litteratur. »
Den 2 december 1883 skriver Edelfelt till
K. A. Tavaststerna: »Har du träffat
Strindberg? Hans dikter känner du väl till. Folk
vet ej vad de skola säga därom här. De äro
ändå märkvärdigt beroende av tidningarna
och deras usla kritiker. Att själv våga använda
sin smula förstånd, våga uttala en orimlig,
men egen åsikt, det faller högst få in. —• Vackra
saker finnas där ibland det myckna sluskiga;
Strindberg är väl ändå mera född till
polemiker och prosaist än till poet.» Det var »det
myckna sluskiga» som Topelius hade fäst sig
vid, när han i ett brev till förläggaren Bonnier
kallade Strindbergs Dikter »stallgödsel per
lass».
I ett brev till Axel Berndtson den 20 maj
1885 roar sig Edelfelt med att parodiera
Strindbergs stil. Det blir en dråplig skiss:
»En modern ögonblicksfotografi à la
Strindberg: Utanför öste regnet ned i strömmar på
det smutsiga Paris. Det var fan så jolmigt. Inne i
ateliern stod frukostbordet dukat. Fårkotletten stack
brunviolett och saftig, fräckt upp sitt nakna ben bland
den guldgula, stekta potatisen, schweizerosten stod
tårögd på sin tallrik som en hälsning från den store
Jean Jacques’ land, raphanus sativus låg kokett och
imiterade italienska flaggan, med rött och grönt, mot
den vita assietten, laktukan simmade i olja med
pepparkorn här och där på de färska bladen. Ateliern
luktade mat, alkohol, tobak, oljefärg och blommor.
I den spruckna kinesiska vasen, mitt emot den ätande
prunkade verbena officinalis och reseda odorata. Han
som åt, målaren, var redan full. Det usla franska
rödvinet till 60 centimes litern hade tagit på hans
försvagade hjärna. Då och då blickade han slött upp
från maten, tittade i spegeln, höjde sitt solkiga glas
och nickade mot sin bild ett: »skål på dig, gamla
festpotta!» Han var ogift. Hade han råd att hålla sig med
barn? Nej. Men supa och äta, det hade han råd till.
Han var ett svin. Ett minne av gammal redig
tankegång sade honom att hans liv var förfelat. Han var
född med den olyckliga, onyttiga manin att rita av.
Men han hade aldrig bekymrat sig över att hans
överflödiga tillvaro var ett slag i ansiktet på underklassen.
— Där ute gingo ouvriererna med de genomblötta
blusarna. Låt djuren arbeta, tänkte han — jag
proppar magen full med mat. Han visste inte, eller låtsade
inte veta att han stal, stal fräckt varje tugga från
underklassens mun. — Men så nyktrade han till, och
ångesten tog honom. Har jag rätt att bestjäla
underklassen? Varför hör jag till överklassen? Bort med
servietten — han ville gå ut och söka sig själv i regnet
och bli en annan människa, som Ibsens fåniga Nora. —
Det skulle han ha gjort, — den hundradjävulen, då
hade han handlat rätt, han hade ju inga barn — men
då kom portvakten upp med kaffet och på brickan låg
ett brev från finngubben Acku av finsk överklass.
Det var skojfriskt, brevet. Och målaren läste smörjan,
skrattade rått och plumpt, glömde sin onyttiga existens
sina usla tavlor och underklassen, naturen, bönderna
och Jean-Jacques. — Så gick det. Var det icke
förbannat?»
Edelfelt blev inte vän med Strindberg, inte
ens i den blygsamma, man kunde kanske säga
burschikosa bemärkelse som Ville Vallgren
blev det. Men på ett helt annat sätt än denne
reagerade Edelfelt med sitt känsliga intellekt
inför Strindberg som tidsfenomen med såväl
tilldragande som frånstötande egenskaper.
Han bedömde Strindbergs verk från en
estetisk ståndpunkt som i stort sett sammanföll
med C. G. Estlanders, han tog avstånd från
Strindbergs syn på konsten och kulturen, han
gycklade med dennes extrema
åttitalsnatura-lism.
Men den noble och djupt kultiverade
målaren ägde en säker känsla och klar blick för det
personligt äkta, det väsentliga, det stora i
konsten, var och i vilka uppenbarelseformer
det än mötte honom. Det framgår också av
hans förhållande till Strindberg. Han ägnade
honom sin respekt och ärliga beundran. Han
var stolt över honom på Skandinaviens vägnar
-— denna kultursfär, till vilken också
stor-furstendömets finländare räknade sig.
I mars 1895, när Strindberg ligger sjuk och
utan penningar på St. Louis-sjukhuset i Paris,
författar sex nordbor, som vistas i den franska
huvudstaden, ett upprop med begäran om
hjälp för honom. Det slutar med orden:
»Oavsett skiljaktig uppfattning av hans diktning
bör man fördomsfritt erkänna hans vägande
betydelse i det nordiska själslivet och ur rent
mänsklig synpunkt som nordbo ha glädje av
att kunna ge honom en handräckning.» De
sex undertecknarna är Jonas Lie, Allan
Österlind, Sven Lange, Albert Edelfelt, Zorn och
Knut Hamsun.
Edelfelt hade haft vissa betänkligheter
innan han gick med. Han tvivlade nämligen
på »om den svenska allmänheten, så förbittrad
på Strindberg, vore rätt forum» och han
befarade att ett upprop, utan att någon svensk
vore med, inte skulle få den åsyftade verkan
på opinionen i Sverige. Men han övervann
sina betänkligheter efter det Zorn och
Österlind förenat sig om initiativet. Han hade för
övrigt anförtrott sin mor att man i Paris
allmänt ansåg Strindberg vara galen. »Hans
otacksamhet och hat känna nu inga gränser.
485
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
