Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Tionde häftet - Två dikter. Av Sara Teasdale. Svensk tolkning av Gunhild Wijkman
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
TVÄ DIKTER
Av SARA TEASDALE
Svensk tolkning av Gunhild Wijkman
Höst
När i oktobers skymning jag såg dig luta mot nedgång,
Arcturus, löftet om vår,
sommarnätternas herre, som utan förbarmande lämnar
oss, när förgängelsens höst allt levande når.
O, då kände jag först, att min egen höst var mig nära,
jag kände det i mitt blod,
rolös som strömmen, som sinande än kan förnimma
bruset av vårens flod.
I den tätnande skymningen föllo de sista bladen
från ett vindpiskat träd och lekte med vinden tafatt.
Jag såg, hur du sjönk och försvann, hjärtlösa Arcturus,
du vägrar att stanna och dela vår långa natt.
Låt det vara glömt...
Låt det vara glömt så som en blomma glömmes,
glömt så som en eld, som brunnit gyllene och klar.
Låt det vara glömt för evigt, ja, evigt,
tiden är vår vän, han oss unnar ålderns dar.
Och om någon frågar dig, så säg, att du har glömt det
sedan länge ren,
glömt det som en blomma, som en eld, ett fotspår
i en snö, som glömts för länge sen.
496
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
