Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Första häftet - Helge Franzén. Av Arne Lindström
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Helge Franzén
konstgalleriet och visade en duk. Direktör
Olson förklarade sig intresserad, köpte den
och lät Helge Franzén delta i flera
samlingsutställningar under året, och året därpå
kunde Franzén tillsammans med Rune
Hagman öppna en utställning i galleriet,
som blev en stor framgång och
ögonblickligen gav honom en uppmärksammad
position inom det svenska nutidsmåleriet.
Offentligt framträdde Helge Franzén
första gången i Svensk-franska konstgalleriet
den 15 februari 1941 med en enda duk
i en mycket förnämlig samling, men enligt
Otto G. Carbund i »Konstvärlden» gjorde
sig tavlan »utmärkt i grannskapet av
Roland Oudot och Sven Erixson». Kritikern
ansåg att det fanns ett kubistiskt drag i
detta stilleben med cafébord och
musikinstrument utan att Franzén därför var
ku-bist: »Det är måleri kort och gott, och av
bästa slag.»
Det är uppenbart att Franzén under
denna nya period av hårt skapande skolade
sig själv medvetet efter franska förebilder,
kanske Braque främst, men han betraktade
sig aldrig som kubist. Det var bara på nytt
frågan om att åstadkomma ren, klar form.
Hans färg var välstämd i en mörkare skala
än den just då populära, han var onekligen
en kolorist, men själv hade han — och har
alltjämt — den uppfattningen att färgen
inte kommer till sin rätt förrän en god form
bär upp den.
Carlsund betecknar denna Franzéns stil
från debutåret som »syntetisk» och det
ligger någonting däri. Han byggde upp
målningarna med kubistens stränga och
summariska form men fyllde denna med
koloristens rika färg, stämd samman med
stor säkerhet inom ett personligt register
där dova, mörka klanger förhärskade. I de
stockholmska stadslandskap han utställde
mot slutet av året blev det monumentala
draget starkt framträdande, men
husmassorna hölls samman i en stor, stram
form och färgen lyste tung och mättad
K at a rinav äge n.
med enstaka ljusa accenter, en belyst gavel,
ett tak med vit snö.
Kritiken fastslog efter vernissagen i
november 1942 att Helge Franzén var en
verklig kraft att räkna med. Gotthard
Johansson framhöll i Svenska Dagbladet
att samlingen var sällsynt enhetlig och att
»det ena verket stöder det andra. De har
sin enhet i en konstnärsvilja som ställer
sina problem med logisk klarhet och
genomför sina avsikter med en målmedvetenhet
som ingenting överlämnar till slumpen och
aldrig kompromissar med sig själv». Ragnar
Hoppe skrev7 i Social-Demokraten: »Det
finns i hans sätt att handskas med
färgmassan, inte minst i den svarta, djupa
tonen, och i hans ståtligt byggda stilleben,
figur- och stadsbilder ett manligt patos
och en märgfullhet, som frapperar, och
man står ofta slagen av kraften i hans
bildverkan.» Så lät det över hela linjen, det
var ett genombrott.
Mången ung målare skulle måhända efter
en sådan påtaglig framgång ha slagit sig
till ro med de vunna resultaten. Helge
25
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
