Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Första häftet - Helge Franzén. Av Arne Lindström
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Arne Lindström
Stilleben med krysantemer.
Franzén kunde det inte. Han följde samma
linjer något år framåt med goda resultat —
fast kritiken anmärkte på att det kommit
något kritigt i färgen — men sedan ett par
år tillbaka har målaren kämpat intensivt
med sina uttrycksmedel för att avvinna
dem nya former för skaparviljan. Det har
varit en hård tid igen, så som hårda tider
alltid kommer för den konstnär som inte
vill flyta med strömmen utan drivs till att
söka nya vägar genom eller bortom det
han behärskar. De sista åren har därför
inte varit produktiva, mycket har åter blivit
kasserat och förstört, men på den svenska
utställningen i Oslo öppnad 6 november i
fjol deltog Franzén med dukar av stor och
kraftig verkan.
Den hårda striden har inte varit
resultatlös, och det har varit utomordentligt
intressant att — om än endast glimtvis —■
följa konstnärens arbete fram mot en större
klarhet om sina syften och medlen att
förverkliga dem. Vid ett besök i ateljén före
jul visade han bland annat en ny väldig
stadsutsikt med dynamisk kraft i varje
penseldrag och en interiör med en sittande
kvinna i rött, placerad på en stol mitt på
ett svart-vitt rutat golv framför en spegel
som återkastade skimret av en gul gardin
någon annanstans i rummet. Det var ett
måleri som allra främst syftade till klassisk
hållning, till nästan »sfärisk» stil, men olik
det klassiska i sin inre rörelse.
Det var intressanta experiment, men de
tillfredsställde inte konstnären. Som så
mången gång förr gick han radikalt till väga,
förstörde resultat av långvarigt och hårt
arbete för att fortsätta sitt sökande. Några
månader senare hade han kommit till
klarhet, minskat formaten långt under sitt
vanliga, gått upp i färgen och samtidigt drivit
verklighetsstudiet, avslöjandet av motivens
djupaste innehåll, med än större intensitet.
Ett myller av verk har växt fram under
de febrilt arbetande, nervösa
målarhän-derna, och konstnären har arbetat som i
ett rus månader igenom för att äntligen
till slut känna sig befriad från långa tiders
grubbel, ansatser, sökande. Allt detta ligger
frigjort i raden av arkitektoniskt uppbyggda,
ibland gotiskt uppåtsträvande stadsbilder,
i färgmättade stilleben, i figursaker. Och
i allt tycker man sig verkligen se, som
Helge Franzén uttrycker det, »vad det
handlar om».
Ty detta nya måleri från en fruktbar
period är samtidigt endast ett annat
uttryck för det som Franzén alltid velat nå:
»kontakt med verkligheten» kallar han det
själv utan att göra anspråk på att därmed
ha kunnat uttrycka vad han innerst inne
vill. Det är inte illusion utan snarare ett
slags inträngande för att komma tingens
hemligheter på spåren. Han söker en
förklaring samtidigt som han vill gestalta, om
man kan använda sådana svävande
definitioner.
Det är dock denna intensiva strävan att
nå fram till tingen som främst gör att man
tror på Helge Franzén. Verkligheten fångar
man inte in i några enkla former eller recept,
den glider undan och förändras från
ögonblick till ögonblick men rymmer dock
innerst en materia eller en själ, jag vet inte
vilket, som all verklig konst söker uppen-
26
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
