Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Första häftet - Något om barndomsvärlden i Fredrik Vetterlunds lyrik. Av Bror Eriksson
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Barndomsvärlden i Fredrik Vetterlunds lyrik
liga Halmstad, i sällskapslivet ej
förglöm-mandes.
Men, den som hade gott om tid, var gamla
farmor, så henne fick den lille ofta ty sig till
och gjorde det gärna. De voro rumsgrannar
och det var genom hennes österfönster,
som östersolen, »lycklig och sprittande»,
hoppade in, när dörren mellan rummen
öppnades.
Även om dörren var stängd, tyngdes
ej pojklynnet. I dikten »Morgonklockor»
(Ödesstjärnor) finns en strof, som synes mig
vara en gyllene nyckel:
Din rutas sollösa glas
blott speglat det stumma blå,
ty ingen flödande östersol
låg in i ditt rum — och ändå
hur strålande frisk var världen!
Du förnam den av allt ditt sinn
som nejlikan där i fönstrets vas
sög purpur och morgon in!
Man var i livets sagoålder, och
bekräftelsen får man i början av nästa strof:
Ditt rum var en saga självt,
golvtiljor och stol och bord.
Och här läste farmor sagor, tills gossen
längre fram kunde läsa dem själv, och
farmor fick lirka för att få honom i säng. En
dylik stund återges innerligt varmt i en
sådan lyrisk och okonstlat vacker
minnessak som »I en vinterkväll» (Gyllne söndag)-.
Nu faller lampans sken precis som då
för sexti år sen på min barndoms bord
den kväll, då gamla farmor ville locka
sin pys i säng med lustigt blida ord.
Men pojken lugnt satt kvar vid den barocka
och granna bilderbok han gillat så
om Pelle Knubb, som morskt marscherar på
med trollet in i sagoskogen blå.
Den sagoskogens dunkel tog min håg.
Livsmystikens genius, så nära befryndad
med varje barnasjäl, lockade. Det var ej
första gången. Den lockade ej förgäves.
Man får av Vetterlunds lyrik starka
förnimmelser av hur tidigt allt väsentligt
omkring honom, — dygnets skiften, skyarnas
spel och lek, dagarnas möten med solen,
glittret från den förbiglidande ån,
himla-kupans lockande outgrundliga blå, — blev
som ett med hans barnasjäl, talade till
denna, gav densamma dess tonart, gav de
första satserna av hans livs
»stämningsmelodi», dessa satser till vilka han genom
åren alltjämt troget återvänt.
IV.
Ett alldeles särskilt rum i minnena av
barndomsvärlden utanför hemmet intar
havet.
I en av de första prosaskisserna i Ur livets
stämningsmelodi berättar Vetterlund om
hur han som gosse en kväll somnat med
huvudet mot bordet i sin kammare. Han
bäres i säng, ljuset släcks, det är natt i
35
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
