Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Första häftet - Något om barndomsvärlden i Fredrik Vetterlunds lyrik. Av Bror Eriksson
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Bror Eriksson
rummet, pysen sover, alla sova . . . Men i
hans själ är havet:
. . . »havet, som är dragningen, förtrollningen,
havet vars pust ur fjärran ligger över hela din
stad.–i ett spätt väsen, som ingen
medvetenhet har därom, dallrar dess sus för alltid som
i en lyra ...»
När barnflickan solskensdagar tar den
lille med ut, dras även hon till vägen
utefter Nissan mot havet. Man passerade
skuta efter skuta, barnflickan fann sig
uppmärksammad, hade väl även bekanta
ombord. Så kom man ända ut till lotsarnas
dåvarande vaktstuga, fick komma upp i
utsikten och gossen tilläts genom kikaren
se utåt. Där låg havet, »det stora havet»
—- — »som en oändlig solskensdröm» för
blicken. Det blir flera solskensdagar och
flera av dessa små utfärder och upprepade
skönhetssyner, stunder
» — ■—så lyckligt ljusblå, så glasklart
genomskinliga, att de för alltid gencmdränker själens
syn med kristall och eter, och livets grå dagar och
grå tankar —–ingenting förmå mot minnet
av dem».
Och det heter till och med att pennan
vägrar medverkan, när det blir fråga om
att återge »vilka otroliga, vilka
övernaturliga syner av azur och guld och solglitter
man här kunde uppleva». Men — när
pennan väl kom i gång, var den allt annat än
stum. Till tidig lyrisk hyllning till havet, ej
utan atterbomska bitoner men dock äkta
vetterlundsk redan, hör en dikt, som
debutboken I dagens stunder hade satt bland två
andra i en knippa »Solnedgångar», omtryckt
i Sommar och september och i Genom ären
med titeln »Solfall»:
Där västerklippor stupa
i havet tvärbrant ner
emot den gyllne solnedgång
med fuktig blick du ser.
Din längtan sväller utan namn,
du störta vill i solens famn
och söka längst därute
oändlighetens hamn.
Och tusen mil i fjärran
djupt nere havet går,
och ensam med ett etervalv
och med en sol du står.
Nu snuddar hon vid vågens svall,
i alltets tystnad hög och kall.
Nu föll hon ner i havet,
en himladrottnings fall.
Något atterbomskt, vad elegisk längtan
angår! Men Atterbom skulle väl knappast
ha låtit himladrottningen falla i havet!
Slik realism låg ej för honom. — Att
solnedgången i alla fall för det romantiska
barnasinnet öppnade portarna till
drömvärlden, är förståeligt:
Och etern sakta skymde.
Det klang i rymdens sal:
Nu går din längtans farkost in
i aftonskuggan sval.
Ja nu, när dagen undan gått,
den hissar silkessegel blått
emot ditt hem i fjärran
vid purpurdrömmens slott.
En frisk och okonventionell skildring av
en baddag därute möter i »Pojken badar»
(I dagens stunder). Barnflickan och
hennes kamrater ha redan fått sitt dopp,
och det är den lilles tur. Han gruvar sig så
smått:
En rysning far genom kroppen åstad,
till hälften ängslig, till hälften glad,
det kyler när plaggen falla.
Ja, nu är det färdigt — nu lyftes han opp —
nu bär det mot stranden i hastigt lopp.
Han håller för ögat och blundar.
Flickorna försäkra, att han är utom all
fara; de ska så säkert hålla i honom:
Det har ingen fara, vi bada dig ju,
och tittar du riktigt på botten, du,
så se, hur dess sjögräs är vackert!
Och pilten vågar att titta opp.
Nu känns det ej kallt mer i ömskint kropp,
det ljummar och ljusnar härute.
Och åter han ögonen sluter, och då
en bubbla så solklar och underblå
han tycker emot sig sväva . . .
36
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
