Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Första häftet - Dödsbesatt och livsberusad. En studie i Albert Camus' författarskap. Av Holger Ahlenius. I
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
D ö d s b e s att och livsberusad
och förfinat sinne för naturgemenskap». Det
sista kan vara värt att hålla i minnet vid ett
fortsatt studium av Camus’ produktion,
liksom också att han vid universitetet skrev ett
examensarbete om »Plotinos och den helige
Augustinus». Ämnet är onekligen centralt (och
dessutom nordafrikanskt!), eftersom Plotinos’
inflytande på Augustinus kan sägas utgöra
själva bryggan mellan grekisk filosofi och
medeltidens kristna tankevärld, eftersom det rör
sig om förbindelsen mellan en av
oändlighetsmystikens store och en av de tänkare som
jämte Pascal och Kierkegaard framstår som
existentialisternas anfäder. Plotinos skulle för
övrigt åberopas i »Noces», och frågan är, om
det inte hos Camus finns ett inslag av mystik.
Att bestämma arten av denna mystik blir då
en viktig uppgift.
3-
»L’envers et 1’endroit» är ett litet knippe
ungdoms- och reseminnen, vilka har sitt
intresse däri att de slår an det stämningsackord
som den unge Camus utgår ifrån och som ofta
ska återljuda i hans diktning: motsatsspelet
mellan solljuset och livsnjutningen under en
sydländsk azurhimmel samt åldrandets,
ut-slocknandets, dödens faktum, som just mot
den bakgrunden känns dubbelt fasansfullt,
dubbelt skrämmande. Här framtonas
atmosfären i ett fattigkvarter, bilden av en döv
mor med svagt sinne och tröga tankar. Ännu
som änka är hon förkvävd av sin egen
tyranniska mor, som uppfostrar barnbarnen med
spö. Modern arbetar hårt för sina barn, som
är hela hennes liv, men hon har aldrig öppet
visat dem sin kärlek, aldrig smekt dem. Långa
stunder kan hon försjunka i djurisk slöhet och
tystnad och inger då sin son en känsla av
främlingsskap och smärta, som sedan ska
följa honom genom livet. En gång har han
kallats till denna sällsamt oberörda mor, som
fått en skrämselchock: en man har försökt
våldföra sig på henne men jagats på flykten
av ett buller. Sonen tillbringar natten vid
sidan av sin brutaliserade, avsvimmade mor
och erfar en gränslös övergivenhet: »Världen
var upplöst och med den illusionen att livet
varje dag börjar på nvtt. Ingenting existerade
längre, varken studier eller strävanden,
varken älsklingsrätter eller älsklingsfärger.
Ingenting annat än den sjukdom och den död vari
han tyckte sig vara försänkt . .» Under denna
ensamhet på tu man hand förnimmer han de
band som likväl knyter honom till modern.
Det råder väl inget tvivel om att Camus här
talar om sig själv och om sin egen mor, och
i denna oartikulerade bundenhet vid en
slocknad mor tycker man sig ana ursprunget till
hans dödsbesatthet. Bundenheten vid en
levande död har blivit en bundenhet vid
sjukdom och förintelse, som han sedan inte skulle
upphöra att bekämpa och försöka slita sig lös
ifrån. Härtill knyter sig också en färskare
episod, en vuxen sons besök hos sin mor, da
de trots all sin inbördes ömhet inte har något
att säga varandra. Den erfarenheten skulle
återspeglas i »L’étranger», kanske också i »Le
malentendu», där en mor inte ens känner igen
sin son, och när hon där, utan att veta vem
han är, hjälper till att bringa sin son om livet,
förefaller det mig äga en personlig innebörd
av bitter symbolik.
»La mort dans l’åme» är ett reseminne från
Prag och Vicenza. Då en ensam människa
legat och dött i hotellrummet bredvid hans
eget, gripes han av en våldsam hemlängtan
till medelhavskusten och flyr från ensamheten
i Prag — motivet skulle i rikare utformning
gå igen i »Le malentendu». Med alla sinnen
upplever han därpå i Vicenza det italienska
landskapets plastiska och klassiska skönhet.
Den sydländska prakten, det färgrika
överflödet fyller honom med stark lyckokänsla,
och han inser att han är lika bunden vid den
soldränkta medelhavskust där han hör hemma
som vid barndomens trista fattigvärld. Först
inför all denna skönhet fattar han sin egen
hemliga ångest, den smak av död och
förintelse han medfört från Prag; hans kärlek till
sol, ljus och liv är oskiljaktig från upplevelsen
av förtvivlan och död: Prag och Vicenza,
tillvarons aviga och räta kan inte skiljas från
varandra. Temat varieras i en skiss från
Mallorca, där han erfarit samma stumma lidelse
för vad man en dag ska förlora. Blott vid
Medelhavets stränder konfronteras man med
ett landskap, som inte besvarar frågorna i ens
inre utan gör dem överflödiga. Själv gör han
sin blossande heta kärleksförklaring till ett
rike av denna världen, där den enda evigheten
står att finna och där det verkliga modet
består att ha öppna ögon för både avigan och
rätan, för både döden och solljuset. Kärleken
till livet går inte att skilja från den hemliga
förtvivlan som döden inger oss — de betingar
och genomtränger varandra.
Till denna en tjugotvåårings brådmogna
levnadsvisdom fogar sig även andra drag som
pekar framåt. Den känsla av hopplös instängd-
41
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
