Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Första häftet - Dödsbesatt och livsberusad. En studie i Albert Camus' författarskap. Av Holger Ahlenius. I
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Holger Ahlenius
het i det egna jaget som Camus erfor inför sin
mor, det ångestfyllda främlingsskapet i en
centraleuropeisk stad som Prag — reselivet
överhuvud, som ställer oss öga mot öga med
den egna nakna existensen, sedan denna
berövats alla masker, ryckts loss ur den
vardagsrutin, som eljest hjälper oss att uthärda
tillvaron och glömma våra sorger — allt detta
är lätt igenkännligt som ett av
existentialisternas psykologiska utgångslägen, fastän man
här har det bestämda intrycket att känslan
föregått teorien. Redan här i debutboken
stöter man på kategorien det absurda. Inför
sin mors underkastelse under oblida öden har
Camus tyckt sig förnimma att all »världens
absurda enkelhet» varit koncentrerad till
rummet där de möttes, och då han i en annan skiss
fastslår, att det inte går att göra någon
skillnad mellan människor som gräver sin egen
grav och dem som bara har ögon för världens
skönhet, tillägger han, att man lika litet kan
skilja mellan människorna och deras
absurditet. Begreppet skulle efterhand få en mer
avklarnad innebörd och bli det centrala i hans
föreställningsvärld.
Livsberusningen har ytterligare stegrats i
»Noces», där en mycket ung man firar
extatiska bröllopsfester med en benådad natur.
Från nordafrikanska orter, den lilla
hamnstaden Tipasa, Alger-sommarstaden, den
svårtillgängliga ruinstaden Djémila, en gång
Trajanus’ Cuicul, samt från Toscana ges här fyra
små förtrollande atmosfärstycken och
ord-målerier. De är fulla av dofter och färger.
Ljuset har drivits upp så att det nästan gör
ont i ögonen, och stilen har en ungdomlig
»schmelz», som är unik i Camus’ produktion:
»Hav, slätt, tystnad, dunster från denna jord
•— jag lät mig fyllas med doftande liv, jag bet
i världens redan gyllenmogna frukt, och jag
överväldigades av att känna hur dess sötade
och starka saft rann om läpparna på mig.»
Med alla sinnen, med medelhavsmänniskans
hela sensualism insuper han naturens och
landskapets skönhet; i Djémila känner han
naturens hjärta klappa mot sitt, och vid anblicken
av de badandes kroppar på plagerna vid
Alger, som blir alltmer brunstekta efterhand
som sommaren framskrider och Ivasbahns,
infödingsstadens, huskuber blir alltmer
bländ-vita, tycker han sig stå inför den grekiska
antikens frivuxna mänsklighet, sådan den en
gång i stolt och bekymmersfri nakenhet
tumlade om längs Delos’ stränder.
Denna naturdyrkan har fått en accent av
naturmystik. Den unio mystica som Plotinos
drömde om vill Camus återfinna här på
jorden, i enheten med sol och hav. Havsbadet
blir för honom en kommunion med allnaturen,
en symbol för naturmystik, som vi ska
återfinna i »La peste». Denna extatiska närvaro
i världen upplever han på mystikernas sätt
såsom en sprängning av jagets gränser. Sin
första lektion i självförglömmelse av denna
art säger han sig ha fått i Italien. Yid kullarna
kring Florens blev han för första gången utom
sig i ordets djupaste mening — där invigdes
han i den enda religion han omfattar: det
kärleksfulla samförståndet mellan jorden och den
avhumaniserade människan. Liksom neofyten
avlägger sina sista slöjor, så avlägger
människan sin personlighets småmynt inför sin gud
då hon deltar i jordens och skönhetens
högtider.
Om man alltså hos Plotinos-studenten
Camus återfinner den ena av nyplatonismens
livsstämningar, glädjen över de jordiska
tingens skönhet, här rentav stegrad till mystik,
så saknas däremot den motsatta: själens
hemlängtan till evigheten. Han avvisar varje
tanke på en transcendens, på en evighet, och
det sker i utmanande, trotsiga tonfall, som
om han behövde övertyga sig själv eller värjde
sig mot en frestelse. Han opponerar sålunda
mot de kristna varningarna för högmod och
stolthet. Stoltheten över att leva är legitim,
och »jag ser» är fullt likvärdigt med »jag tror».
Just på tal om Plotinos förklarar han, att blott
de jordiska, de relativa sanningarna har någon
betydelse för honom — han är inte tillräckligt
»själfull» för att fatta de ideella sanningarna.
Bland de olyckor som enligt den djupsinniga
grekiska myten utsläpptes ur Pandoras ask
var den värsta hoppet, hoppet om ett annat
och bättre liv än det jordiska. Om själens
odödlighet sysselsätter så många sinnen, så
beror det på att de innan de uttömt dess
must förnekar den enda sanning som givits
dem och som heter kroppen. Den ställer inga
problem eller också känner de den lösning den
erbjuder: en sanning som ska förmultna och
därigenom får en bitterhet, en nobless som de
inte vågar se i ansiktet.
Ty även här är döden och medvetandet
om döden oskiljaktiga från livsberusningen.
Döden framstår inte som porten till ett annat
liv utan som en soldyrkares fysiska skräck,
ett smutsigt och motbjudande äventyr.
Antikens människor mötte sitt öde utan att blinka.
Man skulle vilja veta om det är en frisk person
42
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
