Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Andra häftet - Nils Nixon. Av Gunnar Hellman
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Gunnar H elim an
M or gon vid havet.
kvaliteter som den gamla vi ser omkring
oss. Men den har förtjänsten framom denna
att komma från ett målarhjärta som pejlat
de egna djupen och från ett målarintellekt
som registrerat pejlingarna och i bild fångat
strålströmningar av kosmiskt slag.
Morgondagens konst? Kanske. Kanske inte. Men
Nixon lär man inte komma förbi».
De sex utställda målningarna på
Gummesons vinterutställning gjorde med andra
ord stor lycka. Nils Palmgren talade i
Aftonbladet (16. 3) om att Nixon var sin egen
stils mästare och att färgen fått värme och
ett avsevärt register. I detta sammanhang
kan nämnas att kritikerna klart och tydligt
såg, att Nixon startat från självständiga
utgångspunkter.
Piet Mondrians neoplasticism stod han
då och står fortfarande ganska främmande
inför. Han uppskattar den renodlade
konsekvens sn hos denne holländske målare, men
väsensskillnaden dem emellan är alltför stor
för att Nixon skulle kunna influeras av
honom. Våglängderna är för olika. Deras
subtilitet ligger på alltför skilda plan.
Mond-rian skulle förfasat sig över Nixons
fördrivningar och de överskärande
transpa-ranta planen och volymerna. Över huvud
taget får man i fallet Nixon vara mycket
försiktig med påverkningsteorier. Han har
inte företagit några studieresor och visar
ett påfallande större intresse för
skönlitteratur än för konstböcker. Teoretiskt kan
han naturligtvis infogas i
utvecklingskedjan •—• den som ovan avbröts år 1930. Men
man kan inte påstå att han påverkats av
någon särskild konstnär. Snarare kan man
hänvisa till kultur- och
samhällsutvecklingen i sin helhet. Och till den
svårdefi-nierbara »tidsandan».
Med de unga svenska »konkretisterna»
har han knappast något gemensamt. För
övrigt ägde deras debut rum år 1947. De
och Nixon uppfattar de dynamiska
kvaliteterna på helt olika sätt. De vill
konkretisera tiden — han vill tolka ett
stämningsläge. Även här är utgångspunkterna alltför
olika för att ett samgående skulle kunna bli
fruktbart. Nixon försöker inte renodla de
dynamiska principerna. Hans arbeten är
samtidigt också statiska. I till exempel
»Livets nerv» är de dynamiska kvaliteterna
mera framträdande än i exempelvis »Morgon
vid havet». Ingen av tavlorna är dock
stillastående — de dynamiska kvaliteterna ligger
bundna i linjerna, i illusionsvolymerna -—
även i själva färgfördrivningarna. Han har
inte låst fast sitt måleri vid en allena
saliggörande teori. Viljan att gestalta låter sig
svårligen bindas vid en teori. Och att
försöka nå största möjliga harmoni är ingen
teori. Det är en önskan.
Färgtekniskt erbjuder Nixons måleri flera
intressanta aspekter. Han är färgsymboliker.
Varje färg, varje valör uttrycker en bestämd
känsla. Genom att ställa dessa färger i ett
visst förhållande till varandra tolkar han
stämningsläget. Samtidigt förbinder han
form- och färgvärden med symbolbety-
60
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
