Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Andra häftet - Nils Nixon. Av Gunnar Hellman
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Gunnar Hellman
Inför en symfoni.
Och 1947 hälsades han också välkommen
att utställa på Salon des Réalités Nouvelles’
andra internationella utställning i Palais
de Beaux arts i Paris och kallades till
»speciell ledamot» i sammanslutningen. Samma
år deltog han i Nordiska konstförbundets
utställning i Liljevalchs konsthall och i en
vandringsutställning — Abstrakt konst —
anordnad av Riksförbundet för bildande
konst. 1948 återkom han med fyra dukar
och två skulpturer på den parisiska salongen
och var rikt representerad på Bumerangens
utställning i Liljevalchs konsthall. På den
sistnämnda utställningen lade man bland
annat märke till att de fördrivningar, som
konstnären med förkärlek arbetar med hade
blivit kraftigare. Den blå färgens olika
nyanser hade också tagit hans palett i
besittning. Den intensiva lyskraften i »Drömmen»
överträffar det mesta som Nixon tidigare
åstadkommit.
Jätteduken »Kosmisk ritual» kan
betraktas som konstnärens mästarprov. Den
ger kontentan av hans skapande. Han har
velat framställa tillvaron i hela dess omfatt-
ning som en vandring mellan gott och ont.
Ett själavandringstema, symboliskt tolkat
med bågar av olika styrkegrad. Individens
liv, den tanke som omspänner individen,
gudomligheten själv. Krafter som lever och
verkar. Färgerna är övervägande mörkt
röda med fördrivningar uppåt. (Att
reproducera tavlan i svart och vitt ställer sig
mycket svårt — den måste ses i färg.)
Att Nixon har en utpräglad
materialkänsla framgår av hans val av ramar. De
väljs inte på en slump — de måste så långt
som möjligt harmoniera med tavlorna. Ofta
komponerar och utför han dem själv. Så är
till exempel fallet med den grå linneramen
till »Kosmisk ritual». Linnet lever på ett
helt annat sätt än målat trä skulle göra.
Flera andra exempel finns också på att
Nixon löser ramproblemet
konsthantverks-mässigt — till exempel med ett spjälsystem
av träribbor. Ramen är för honom en del
av konstverket och den åsikten delar han
— utan att själv veta det — med Seurat,
som gick så långt att han deklarerade sina
färger på ramen genom punktering.
Otto G. Carlsunds död skakade Nixon
djupt. Sin sorg uttryckte han i en tavla
kallad »Epilog». Det vitala och
livsbejakande hos Carlsund är uttryckt med en klart
lysande »livslinje», som omges av starkt
mollbetonade färgsymboler. De två
konstnärerna kom att stå varandra mycket nära
och Nixon bidrog verksamt till att Carlsund
en tid före sin död återupptog sitt måleri.
Att förståelsen för dennes konst kom när
det var för sent, är ett sorgligt faktum. Han
borde fått väggar att arbeta med —
erbjudits utföra några av sina många
projekterade neoplastiska monumentalmålningar.
Även Nixons dröm är att någon gång få
pryda en offentlig lokal. För närvarande är
han sysselsatt med att utarbeta ett
monumentalt skapelsemotiv, där uttrycket skall
växa från ett latent stadium till det
intensivast verksamma.
62
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
