Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Andra häftet - Dödsbesatt och livsberusad. En studie i Albert Camus' författarskap. Av Holger Ahlenius. II
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Dö dsbesatt och livsberu sad
verklighet för att skynda till hennes sida. Han
gör det i kraft av sin redbarhet, sin frasfria
pliktuppfyllelse och sin känsla av gemenskap
med »medborgarna, sina bröder, ifråga om
det enda vissa ting dessa har gemensamt,
nämligen kärleken, lidandet och isoleringen.
Därför finns det inga ångestförnimmelser hos
dessa medborgare som han inte har delat,
inga situationer som inte även varit hans».
Också orättvisor och eftergifter har i Rieux
en bestämd motståndare; han företräder hela
den mänskliga värdeskala, som Camus
efterhand kommit att sätta upp och kontrastera
mot världsordningen och dess jordiska
hej-dukar.
Som utspaltningar ur Rieux’ centralfigur
eller som tänkbara, något förskjutna
alternativ till beteendemönstret Rieux får man
kanske betrakta figurer som Rambert, Tarrou
och Grand. Journalisten Raymond Rambert
råkar befinna sig i Oran då stadsportarna
stängs, och till en början går alla hans
bemödanden ut på att längs lagliga eller olagliga
vägar återförena sig med en älskad kvinna i
Paris. Han har på de besegrades sida deltagit
i spanska inbördeskriget och fått nog både
av hjältemod och av folk som dör för en idé:
»Det enda jag bryr mig om är att man skall
leva och dö för det man älskar». Men då han
får veta att Rieux offrat sin personliga lycka,
förenar han sig med de frivilliga, och när hans
i det längsta gäckade flyktförsök äntligen står
inför sitt förverkligande avstår han från
chansen: han har fått en allt starkare känsla av
samhörighet med pestens bekämpare, och
han vet nu, att det kan vara skamligt att
ensam vara lycklig. En mer komplicerad och
gåtfull gestalt är Jean Tarrou, vars främsta
intresse är att finna inre frid. Han tror sig
också veta allt om livet — kanske därför att han
i grund känner sig själv. Hans är idén till
sani-tetsgrupperna, och han förefaller mig
representera två drag hos författaren själv: hans
önskan att avheroisera Saken och hans böjelse
för självrannsakan, två drag som betingar
varandra, eftersom den som upptäcker och
strider mot pesten i sitt eget inre knappast
övervärderar striden mot den yttre
motståndaren. Den hantering som fadern-åklagaren
bedrev har gjort det klart för Tarrou, att
samhället mer eller mindre bygger på dödsstraffet,
eller i varje fall på våldet, och sedan dess har
han själv känt sig pestsmittad:
våldstendenserna eller benägenheten att blunda för våldet
finns inom oss alla, och vi bidrar därigenom
till dödsdomarna och exekutionerna. Sedan
dess söker han den förlorade samvetsfriden
och blir därvid på paradoxalt etiska grunder
ett slags anarkist, som inte känner och
erkänner andra regler än den att aldrig brista
i självkontroll och den att alltid ställa sig på
offrens sida mot gisslen. Det enda konkreta
problem han säger sig känna till är det, hur
man blir ett helgon utan Gud, medan hans
vän Rieux bara bryr sig om att vara människa.
Skenbart överraskande men inte utan rätt
säger sig Tarrou vara mer anspråkslös — ty
att vara människa innebär ju att fasthålla
vid vissa krav på lycka och rättvisa, som
Tarrou i sin självutplåning avstått ifrån.
Tarrou växer så till den ideale motståndsmannen,
den som aldrig ställer några krav och alltid är
färdig att vända vapnen mot sig själv men som
därvid också kan komma att ställa sig utanför
all mänsklig gemenskap; den åtrådda friden
vinner han för övrigt först i döden. Joseph
Grand slutligen är en anspråkslös medelålders
kommunaltjänsteman, en av de sällsynta
människor som alltid har mod att låta sina goda
känslor ta överhand. Med upphöjt lugn tjänar
han sanitetsgrupperna i de blygsammaste
uppgifter men uppger inte heller sin hobby
att skriva; som skribent är han estetisk
perfektionist, en Flaubert i miniatyr, som dag ut
och dag in filar på samma fras. Grand är ännu
en variation på självuppoffringens tema,
kanske också ett stycke självförsvar av en
författare, som själv under hemsökelsen
fortsatte att polera sina satser.
Betydligt snävare, knappast fullt rättvist
eller allsidigt är pater Paneloux uppfattad,
kristendomens företrädare, som i sin
straffpredikan utmålar pesten som ett gudomligt
straff för kollektiva synder och manar till bot
och bättring. Han ansluter sig dock till de
frivilliga. Anblicken av ett barns dödskamp
och ohyggliga lidanden rubbar inte hans
kärlek till Guds skapade värld — »nu först
förstår jag det som kallas nåden» -—- men i själva
verket har hans vyer förskjutits, och i en ny
predikan röjer han sin egen själskamp, de
svårigheter han brottas med när det gäller att
förklara det onda och att förena detta med den
ingalunda lättköpta kärlek till Gud som kräver
total underkastelse. I handling förblir han
ståndaktig och dör i förtröstan på Gud, utan
att vilja anlita läkarens bistånd. Men då
hemsökelsen dragit förbi och människorna
antingen står där med sina förluster och smärtor,
som gör att pesten för dem fortsätter, eller
93
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
