Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Andra häftet - Dödsbesatt och livsberusad. En studie i Albert Camus' författarskap. Av Holger Ahlenius. II
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Holger Ahlenius
med sin återvunna lycka och gemenskap, sin
ömma återförening med älskade varelser, så
kommer det, säger Camus, inget svar »till alla
dem som hade riktat sina önskningar mot
ett mål ovan människan, mot något som de
inte ens själva kunde göra sig en klar
föreställning om». Det är ett förnyat
avståndstagande från all metafysik, från varje tanke
på en transcendens. Och dock — när Tarrou
och Rieux beseglar sitt vänskapsförbund i
ett gemensamt havsbad, skildrat på ett par
av bokens skönaste sidor, så blir det liksom i
»Noces» till en kommunion med allnaturen,
till en droppe naturmystik, kanske också till
ett slags broderskapets kommunion —•
välbekant från andra franska nutidsförfattare som
Malraux och Saint-Exupéry ■—• som ändå
vittnar om att verklighetens och jagets gränser
stundom blivit även Camus för trånga och att
han erfarit behovet att spränga dem.
Eljest är den klara, medelhavsdistinkta
intellektualismen dominerande här som
annorstädes i Camus’ verk. Det framgår inte minst
av Cottards, kollaboratörens gestalt och dess
psykologi. Cottard möter oss först som en
till livet återbördad självmördare med en
egendomlig skygghet för polisen — en
människa som har något på sitt samvete. För
honom är pesten välkommen, ty han hör till dem
som vinner på att allt vändes upp och ner,
eftersom han annars skulle bli arresterad.
Han är den verklige eller presumtive
brottslingen, alltid färdig att inlåta sig i skumma
relationer, trygg i förvissningen om pestens
obetvinglighet och om sin förmåga att flyta
ovanpå i smutsiga vatten. Eftersom alla är
lika hotade behöver han inte längre känna
sig avskild från de övriga, och han kan nu
agera med i den allmänna förnedring som
pesten för i släptåg ■— samtidigt känner han
sig ha genomgått alla fasor i förväg och nås
därför inte av samma skräck som de andra.
Men i det ögonblick farsotens våg börjar ebba
tillbaka grips Cottard av bestörtning. Under
stigande ångest för att allt ska återgå till
ordningen börjar han isolera sig, och på
slutsidorna återfinner vi honom inspärrad i sin
bostad och belägrad av polisen, vilken slutligen
för bort honom som en vildsint och skrikande
galning. Tarrou, som inte tillskrivit honom
någon ond vilja, har bedömt honom så:» Hans
enda verkliga brott är att han i sitt hjärta
gillade något som prisgav barn och vuxna åt
döden. Resten förstår jag, men detta måste
jag förlåta honom». Den fina, återhållsamma
studien i det eviga quislingpsyket bör sättas i
samband med den optimistiskt-sokratiska
uppfattning Camus ger uttryck åt, då han
förklarar, att »det onda i världen beror nästan
alltid på okunnighet–– förutsättningen
för sann godhet och verklig kärlek är full
klarsyn». Den tesen, naivt sympatisk och
diskutabel, klingar samman med hela den
ned-dämpade tonen i romanen, med den
emotionella kyskhet som är ett av dess noblaste
drag och som röjer sig i en skygg ängslan för
att på minsta sätt övervärdera eller glorifiera
motståndet. Berättaren säger sig inte vilja
tillmäta de frivilliga sanitetsgrupperna större
betydelse än de fick, ty genom att tillskriva
goda handlingar alltför stor betydelse hyllar
man till sist indirekt och kraftigt det onda.
Därigenom bibringar man nämligen
människan den uppfattningen, »att dessa goda
handlingar är värdefulla endast på grund av att
de är så sällsynta och att ondskan och
likgiltigheten betydligt oftare är drivfjädrarna
till människors handlingar». Det är dessa
genomgående understatements, stilistiska och
moraliska, denna fördragsamma hållning,
denna serena ton som på ett avgörande sätt
skiljer Camus’ stora motståndsroman från alla
mer eller mindre förbittrade stridsskrifter och
pamfletter av kanske mindre aktiva
motståndskämpar — här har man att söka de
yttersta orsakerna till de etiska och estetiska
kvaliteter, som gör »La peste» till det enda
litterära konstverk av bestående halt som
hittills framvuxit ur den franska
motståndsrörelsen och som på en gång förklarar och
belyser den inifrån och utgör dess allegoriska
monument.
Tyvärr blev resultatet allt annat än lyckat
då Camus utnyttjade pestmotivet för en text
eller libretto till Jean-Louis Barraults
pantomim-balett »L’état de Siège». Skådeplatsen
är här förlagd till den spanska staden Cadiz
och allt har blivit konkretare, därmed också
förenklat och förgrovat, samtidigt som
fiktionen är rörig. Pesten är sålunda personifierad
som en simpel underofficer, en S. S.-man,
som bemäktigar sig staden och sätter det
totalitära statstyranneriet i system med dess
byråkratiska maskineri, dess välorganiserade
massmord och dess genomförda terror. Pesten
har alltså utan vidare identifierats med
nazismen, och motivet har därigenom dragits
ner på det rent politiska planet. Döden i
kvinnogestalt är Pestens sekreterare, och
Nada, nihilismen, är den femte kolonn som
94
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
