Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Tredje häftet - Snillets makt och regelns tvång. Ur avhandlingen »Om det sublima». Svensk tolkning av Elisabeth Brunius-Nilsson
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
E l i s a b e th B r un i u s-Nilsson
bok», kallas den i ett år 1688 publicerat
kom-mentarverk av den grundlärde upsaliensaren
Lars Norrman, »som utmärker sig såväl genom
sin elegans och mängden av iakttagelser som
genom sin konstnärliga uppfattning och
omdömets mognad . . .». På 1830-talet
behandlades den i dissertationer av den unge
Spong-berg, sedan följde 1846 en liten avhandling
av Elof Tegnér, skaldens brorson, och mot
seklets slut disputerade Elias Janzon på en
översättning av de tjugosju första kapitlen.
Under senare tid har Rudberg vid sina
Poseidoniosforskningar kommit in på ämnet.
Författarfrågan är olöst. Sedan hundra år
tillbaka citera filologerna helst den anonyma
traktaten om det upphöjda (Anonymus De
sublimitate eller llzo} "ywoug). I varje fall
kunna vägande yttre och inre skäl åberopas
mot den nämnde Longinos’ anspråk på
auk-torskapet, vilka också avvisas redan av Elof
Tegnér. Och sedan man väl en gång beslutit
sig för att bryta förbindelsen med Zenobias
hovfilosof, talar allting för, att »Anonymus»
bör flyttas tillbaka till början av vår
tideräkning.
Det skall emellertid ej döljas, att Longinos’
anspråk på författarrätten funnit
beaktans-värda vapendragare även i modernare
forskning.
En annan fråga knyter sig till en —■ f. ö.
helt isolerad — anspelning på Gamla
Testamentet, som förekommer i början på skriften
(före det här översatta partiet): »Gud sade:
Varde ljus! ....», citerar författaren efter
»judarnas lagstiftare, en man som inte var
någon vem som helst». Härtill söker en
medarbetare i näst sista årgången av den ansedda
American Journal of Philology lägga andra
sannolikhetsgrunder för att stödja en redan i
äldre tid yppad förmodan, att författaren till
essayen om det sublima vore att finna i
gre-ciserad judisk miljö.
Ur antikvetenskaplig synpunkt ha dessa
daterings- och äkthetsproblem ett visst,
begränsat intresse. För skriftens inflytande på
de estetiska idéernas utveckling spela de över
huvud ingen roll. Detta inflytande, som har
varit utomordentligt stort, ligger helt inom
den nyare tiden, från renässansen. Grekiska
eller latinska källor citera knappast någonsin
vår Anonymus. Men han översattes redan på
1600-talet till italienska och engelska och till
franska av ingen mindre än Boileau. Och
varhelst sedan i de litterära fejderna det stora,
mäktiga men icke oklanderliga snillet
upp-höjes på bekostnad av den nätta, läraktiga
talangen, där kan historikern finna anledning
att spana efter direkt eller indirekt påverkan
från den grekiske smakdomaren.
G. B.
Kap. 33.
Nå, låt oss ta en författare, som är
verkligt felfri och oklanderlig! Bör man inte i
detta sammanhang helt allmänt ställa
frågan, vilket som bör sättas främst i poesi och
prosa: geniet med vissa fel, eller den
alltigenom sunda och korrekta medelmåttan.
Och vidare: om det är mängden av
förtjänster eller deras storhet, som rätteligen
bör hembära priset i litteraturen. Detta är
nämligen problem, som höra hemma i en
betraktelse av det sublima, och som fordra
en noggrann prövning.
Jag är väl medveten om, att just de
största begåvningarna äro de minst felfria.
Ty medan omsorgsfullt detaljarbete
innebär en viss fara för småskurenhet, så måste
genierna, liksom mycket rika människor,
kunna få kosta på sig en viss nonchalans.
Ja, jag fruktar, att det är oundvikligt detta,
att enkla och medelmåttiga naturer i regel
bli felfria och säkrare, därför att de aldrig
ta några risker och aldrig sträva mot
höjderna, medan genierna just på grund av
sin storhet lättare bringas på fall. Och inte
heller är jag främmande för, att av naturen
allt människoverk mest bedömes efter sina
brister; felen stanna outplånligt kvar i
minnet, medan förtjänsterna hastigt falla i
glömska.
Jag har själv dragit fram icke så få
svagheter hos både Homeros och de andra allra
främste, och jag vill minst av allt försvara
deras svaga punkter. Jag vill dock icke
betrakta dessa som verkliga brott mot
reglerna utan snarare som förbiseenden, som
uppkommit av en ren tillfällighet och genom
108
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
