Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Tredje häftet - Från Stockholms teatrar. Av Holger Ahlenius
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Holger Ahlenius
Olle Hilding och Anita Björk i
»Älskar — älskar inte)).
Dramaten, Lilla scenen.
pjäsen på Dramaten, hade valt att genomföra
föreställningen i komedistil, vilket nog var
klokt, eftersom den tragiska farsen är en
genre som ligger särskilt illa till för svenska
skådespelare och blott allt för lätt
desorienterar en svensk publik. Möjligen kan det sägas,
att stycket på detta sätt kom att spelas en
smula för fint, att greppet på uppgiften
kunnat vara än hårdare, komiken än grymmare,
tempot än mer frenetiskt -— vi blev
bortskämda genom »Jungfruleken»! — men
därmed är likväl sagt, att både hårdheten,
grymheten och frenesien fanns med, och
helhetsintrycket var verkligen mycket starkt och
övertygande, en föreställning som effektivt
ruskade om i våra konventioner och vårt
vanetänkande och ibland gick genom märg
och ben. Därtill bidrog också de tidstrogna
dräkterna samt scenbilden av Marik Vos med
alla dess modeplanschmässiga horrörer från
åren 1908—10: en dammig krokanvilla med
väldig dubbeltrappa i interiörens fond,
balustrader, krusiduller, lampetter, palmer,
emmastolar och sammetsdraperier, det hela
en passande bur kring det mänskliga apspelet,
kring det eviga springet i passionernas
ekorr-hjul.
Den enda av rollskapelserna som höll sig i
komedistilens utkant var Holger Löwenadlers
svartsjuke älskare, en fåraktig farsbaron,
iförd monokel och synbarligen också korsett,
som klippt ur en av Marcel Prévosts sliskiga
romaner, men de dråpliga upptågen var så
pass dämpade och figuren så pass stramt
behärskad att den inte föll ur ramen. Olle
Hilding spelade den gamle spattige
kjorteljägaren och generalen med mycken kultiverad
brio och med som alltid mycket distinkt
re-plikföring, men riktigt fransk var han kanske
inte, och man hade svårt att tro, att denna
skrockande mekaniska docka med slocknad
och simmig blick hade inspirerat en så het
passion som generalskans. Triumfer i gammal
fin fransk komedistil firade två i detta fack så
beprövade artister som Elsa Carlsson och Åke
Claesson i det grevliga parets tacksamma
roller. Den bedagade societetsdamen, som
behöver en med sin man tvillinglik älskare
endast såsom en ny spegel för sin egen
bottenlösa själviskhet, utlämnades obarmhärtigt av
Elsa Carlsson, och de falska tonfallen i
samtalet med systern var oefterhärmliga. Speciellt
briljant var emellertid Åke Claesson som
Greven. Han är en benådad konversatör, som
slungar fram sina repliker med ett slags
tillspetsad och impertinent tydlighet över varje
beröm, men jag beundrade också hans
häpnadsväckande förmåga att balansera mellan
skämt och allvar, att uppträda som styckets
resonör och sanningssägare och samtidigt
förbli en löjlig komedifigur som de andra — det
var helt enkelt urstyvt. Anita Björk tolkade
vackert de brustna tonfallen hos den unga
Nathalie, som redan hunnit söla kärleken i
vällust, och Elsa Widborg hade en stor
melodramatisk slutscen som den sexualbesatta
generalskan; med sin mörka stämma, sitt
upplösta hår och sin häxlika uppenbarelse
blev hon till en inkarnation av diktarens
monumentalt misantropiska vision av
tillvaron.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
