Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Tredje häftet - Från Stockholms teatrar. Av Holger Ahlenius
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Från Stockholms teatrar
sering, och de tillvaratogs särskilt väl av Olof
Sandborg i rollen som en gammal
storpratande tokstolle till skeppare. Dessutom fanns
där ett inslag av färggrann
cigarrlådslocks-romantik kring ett flyktingsmotiv, och detta
tolkades med hetta och inlevelse av Maj-Britt
Nilsson och Per Oscarson. Rune Carlstens
regi måste efter omständigheterna anses som
prickfri, och Yngve Larsons scenbilder var
genuina. Nattstämningen, då blänkfyrens
sken med jämna mellanrum svepte över
scenen och fyrmästarens fagert mörklockiga
fosterdotter Sita knäppte på lutan, var mycket
tilltalande för ögat. Ett stycke som detta må
ha sitt berättigande på en folklig scen — på
Dramatiska teatern kan jag inte inse att det
hör hemma.
Nya Teatern hade en av sina förnämligaste
föreställningar på mycket länge med
Arvtager-skan, RUTH och AUGUSTUS GOETZ’
dramatisering av Henry James’ roman
»Washington Square» från 1881. Jag har inte läst boken
och kan således inte företa någon jämförelse
mellan den och pjäsen, men säkert är, att
denna rymmer en fint tecknad
personlighetsutveckling och har bevarat några droppar
äkta nyenglandskultur, som Per-Axel Bränner
lyckats trolla fram på scenen med hjälp av
Alvar Granströms tidstrogna
högreståndsin-teriör från 1850 och smakfulla dräkter i
krinolinstil. Föreställningen tycktes mig stå i nivå
med de oförglömliga Tjechov-föreställningar
varmed teatern hemburit sina vackraste
segrar och var liksom de ett stycke
kammarmusik, där det spelades med sordin men med
sällsynt ren ton på spröda och hårt spända
strängar. Gunn Wållgren gav gestalt åt den
rika, charmlösa, kantiga arvtagerskan, som
till en början är nästan förstelnad av faderns
elakhet och kyla, av tvånget att likna sin
avdöda, idealiserade mor. Med hårgardinerna
nerdragna på ömse sidor om den höga pannan
hade hon den besjälade, uttrycksfulla
fulheten hos en pennteckning av Maria Röhl,
men vart rent förtjusande då hon började
röja sig genom felsägelser, liksom också i sin
frambrytande omedelbarhet från den stund
då hon började tro på sina egna känslor och
friarens. Kärlekens ödmjuka självutplåning
tolkade hon lika vackert som de stora scenerna:
den förfärliga, förtvivlade insikten hos det
älskande hjärtat, som inte vill tro sig
övergivet, hatutbrottet mot fadern, som skyddat
Gunn Wdllgren och Gunnar Sjöberg
i »Arvtagerskan».
Nya Teatern.
henne, inte av kärlek utan av förakt, och som
till sist dryper giftet om de förmildrande
omständigheterna i hennes öra. Arvtagerskan är
fullbordad och fullfjädrad i slutscenen, där
hon blivit fadern vuxen, modern överlägsen
i hat, där hon förvandlats till känslokall
despot med förhärdat hjärta och med
utstuderad grymhet låter friaren genomlida samma
förödmjukelse som han tillfogat henne. Alla
dragen hos gestalten hölls samman med fina
medel, med en skälvande känsla och inlevelse,
som gjorde ett djupt, ett bestående intryck.
Som Dr Sloper, fadern som förkrossar dottern
med sin auktoritet, sin överlägsenhet och sin
ironi, utvecklade Gunnar Sjöberg den stora
sceniska pondus och den kultiverade
konversationskonst med malmrik stämma som han
är mäktig, och endast för det sjukdomen
åtföljande självmedlidandet fann han mindre
goda uttryck. Märta Arbins otvungenhet på
scenen är alltid vinnande, och hennes
förnumstigt pladdrande och välmenande
prästänka var mycket lyckad. Marianne Aminoff
hade en liten fin entré som lycksökarens
fattiga och försummade syster, som likväl inte
131
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
