Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Tredje häftet - Från Stockholms teatrar. Av Holger Ahlenius
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Holger Ahlenius
en part som älskar mer och en som älskar
mindre. Här har detta schematiserats därhän,
att de båda älskande brinner med en och
samma heta låga under en enda dag av tusen.
Intill den dagen står kungens kärlek i ny; från
den dagen befinner den sig i nedan, hennes
däremot i ny. Den dramatiska anspänningen
hän mot den centrala scenen, kröningsscenen,
avlöstes sålunda av en fortgående avspänning
som eo ipso inte är dramatisk, varigenom
skådespelets senare hälft förlorade även det
intresset. Medan Pär Lagerkvists »Konungen»
och Camus’ »Caligula» alltjämt ligger ospelade,
hade Dramaten på denna amerikanska
talmi-vara satsat sina yppersta krafter, Olof
Molander, Lars Hanson, Inga Tidblad.
Naturligtvis kan det sägas, att stycket
under Molanders förfarna händer och med
Gunnar Gelborts praktfulla kostymer fått
karaktären av de färggranna, varsamt vända
bladen i en historisk bilderbok eller Biblia
Pauperum, där slottsinteriörerna i tungt,
mörkboiserat ekträ hållits i skymundan medan
strålkastarljus och intresse koncentrerats
kring gestalter och karaktärshuvuden, varvid
det dock måste påpekas, att exempelvis en
sådan tablå som hovscenen var olidligt fadd,
delvis rent parodisk och fullkomligt ropade
på regissörens blåpenna. Denna egenskap av
bilderbok markerades också genom de
tillbakablickande, berättande monologer som
växelvis lagts i Annes mun och Henriks, och
som inramar och kommenterar de sceniska
händelserna, även om dessa monologer bitvis
är mer än lovligt enkla. Och naturligtvis
erbjöd de båda huvudrollerna tacksamma
uppgifter för två stora artister som Lars Hanson
och Inga Tidblad. Lars Hanson gav liv åt det
allbekanta Holbein-porträttet i föryngrad och
förskönad upplaga, en kunglig tjur, magnifikt
rödhårig och rödskäggig, frustande av brunst,
naivitet och hyckleri i sällsam blandning och
med livsfarligt svällande ådror vid de täta
raseriutbrotten, raseriet hos ett glupskt,
bortskämt och egensinnigt barn, som inte är van
vid att stöta på motstånd eller oåtkomliga
leksaker, till exempel en genstörtig kvinna,
som därigenom blir dubbelt begärlig. Kostliga
var hans falska blygsamhet inför sina litterära
produkter, hans försök att spela på de stora
känslosträngarna, hans skenbara förkrosselse
och hans rörelse över den egna känsligheten,
och särskilt fint återgivna var besvikelsen
över flickebarnet som borde ha varit en son,
det åldrande från glättig tjur till trist som
författaren låtit honom genomgå samt ovanan
att ständigt ta Gud till intäkt för den egna
viljan och maktfullkomligheten. Men kanske
var Inga Tidblads prestation ännu mer
häpnadsväckande, eftersom hon som kvinna hade
en mer genomgripande förvandling att
genomgå inför våra ögon. Den spotska, stolta och
trotsiga unga flickan, som med upprörande
tvång skiljs från sin ungdoms älskade, en
liten vildkatta som fräser, spottar och
stampar, men till vars brännande ärelystnad man
ändå inte vädjar förgäves ■—- redan det var
en rollskapelse inom rollen, som väckte
beundran. De storslagna grälen, de ursinniga
dusterna mellan två viljor av järn hade av
Molander laddats upp till kokpunkten så att
det tycktes slå gnistor emellan dem och så
att pärlorna dråsade från deras dräkter. Den
älskande kvinnans bekännelse gavs vackert
och gripande men alldeles för ungflicksaktigt.
Förklaringen till Annes underkastelse ligger
dock i den sensuella mättnaden och
tillfredsställelsen, men sådant ligger som bekant
utanför skådespelerskans register, och det blev
här som annorstädes en allvarlig brist i
tolkningen. Men den fortgående utpressningen,
den skuldbelastade och förgrämda Änne, hon
som möter grymhet med grymhet när det
står blod emellan dem, som kämpar för sitt
liv och stöter den falska otrohetsbekännelsens
dolk i kungens fåfänga — den Änne stod åter
på höjden av scenisk gestaltning. Bland de
övriga rollinnehavarna var Hugo Björne en
ståtlig kardinal Wolsey, en övergödd rovfågel
i framgångens dagar, en ruggig och
vingbru-ten i motgångens. Olof Sandborg spelade
Annes far med som alltid kristallklar diktion
och med kräkaktigheten nödtorftigt dold
under bitande ironi. Anders Henrikson linkade
omkring som den giktbrutne Norfolk, en
gammal melankolisk, obotligt illusionsfri
cyniker, medan Uno Henning var en Thomas
Cromwell av mycken plebejisk och
demagogisk pondus, som slugt vädjade till kungens
maktlystnad och penningbegär.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
