Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Tredje häftet - Hilma Angered-Strandberg. Av Anna Levertin
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Hilma Angered-Strandberg
ej hur hans ingivelse kan arbeta, då den aldrig
får ligga i träde. Och ej bli så härrligt
understödd som t. ex. Lagerlöfs och Elkans resa till
Palestina och vintra över i Korfu. Tänk! Men
vill Gud och alla hans heliga änglar, så måste
jag få komma till Stockholm efter julen
åtminstone, ligga på pensionat och vara fri och
se mig om en månad (ej hos bekanta) Jag kan
åtminstone få drömma om det ...»
(Alingsås 18 gg.)
». . . Öppna ögon och öron, slut munnen, ty
för ingen får det omtalas. Jag har fått svar
från K. A. Tusen kronor!! Tretton hundra
åttifyra francs. »Litet mer än nödtorft». Hör
du! Men för ingen får det omtalas. Det kunde
också skada mig så att om jag verkligen skulle
komma mig upp och få från andra, vilket ju
ej kunde skada, så hindrade det, de ansågo
mig evigt försörjd, stormrik . . . Det är ett
bra Geschäft — tiggeriet —• jag har fått smak
för det, skall jag fortsätta till fru B?»
(.Nervi, Italien igo8,)
». . . Min bok slutad och uppsänd, okända
öden till mötes ■— vilka antagl. bli kungjorda
först mot hösten — då skriver jag genast en
rad till dig. Med vad som återstår av ett
utslitet nervsystem, en darrande hand och ett
bittert och tungt hjärta. —Det sista närmast
av ett manuskript, det bästa jag gjort, hela
solen och glädjen från mitt första Italia-år,
schwung och brus — nu syns oåterkalleligt
förlorat. Oförklarligt, omöjligt fatta hur, var?
■— Skulden vår fattigdom, som hade att
manövrera med de otroligt trånga förhållandena,
de nog ingen annan skriftställare haft i den
grad tillnärmelsevis. Och växande
pappershögar •— hade aldrig råd forsla en särskild lår
för mina papper, måste leva på centen. Det
är Hjalmar som haft hand om det — men vad
gör det, hur, varför, det är synd om honom
lika mkt. för det . . . Alla våra eviga bekymmer
ha slitit ut hjärna, minne — distraktion
råder. I alla fall är det obegripligt. Detta M S
var mitt öga. Vi voro för rädda om det, det är
bara dumt, de slarviga, lättsinniga står Gud
bi. Jag tänkte överraska med detta . . . Å, min
Marietta. Det var mitt barn. Och det är så
tungt börja på nytt nu. Det var nästan
fullbordat, men jag lade det åtsido för att ta itu
med min stora roman . . . Hårda äro våra
prövningar. Jag har fattats av en besynnerlig
kvalfull brännande längtan ut igen! Dit ned
där jag skrev det, Appeninerna — som till
barnets grav. —- Lämnar ämnet.
Hjalmar målar — vet du det? Allt vackrare
—• jag kan bara inte ge honom färger, duk
spännramar, atelierrum . . . Han går sä
framåt — sin egen väg —- det har han alltid gått.
Jag har varit den enda som evigt vetat det
och arbetat för det — men nu skulle han ha
haft luft, plats, frihet att gå på. Vi äro, som
du förstår, utfattiga. Nergrävd i den yttersta
tarvlighet och bortglömd enslighet prosar
jag fram min dag med fru Johansson —- är
mitt öde inte underligt? Vintern har varit god,
därför har jag gått igenom den —- en hård
aldrig! Men våren lusar sig långsamt fram och
mitt lynne och sinne börja bli som våren. Vi
slapp ut 1907. Jag är en enda feberbrännande
åtrå att resa igen, förtvivlad — Jag vill bara
ut och söka efter Marietta ■—- Fast jag vet
hon inte finns — efter en ny kanske -—-
Hjalmar säger: låt oss dö nu — sedan Marietta
försvann — Inte jag, nu vill jag leva med 1 000
nya liv. Är det inte underligt? Jag brinner av
begär att leva dubbelt! Vi få nog sitta kvar
i villa 20 under sommaren för att Hjalmar om
möjligt ska få ihop tavlor till en egen
utställning i höst i Gborg. Han har några utställda
där för försäljning, på det beror allt. —
Hellström skriver utmärkta brev från London och
Paris. Några av Mörnes poemer var jag
förtjust i tonen. Man går illa åt Heidenstam efter
hans Strindbergsartiklar, och man börjar
säga att man tycker Gösta Berling — urtråkig
Vad rör det henne, som lyckovågen vräkt ner
på Schlarafenlandskusten med 200 000 i
famnen! . . .» (Mösseberg igog.)
». . . Boken [»Från bygator och alpvägar»]
ja, Bara en sorts skandalkritik av Alkman,
konkurrensjobb vis à vis Handelstidningen.
Anna Hamilton-Geete säger att boken
förföljts med orättvisa intill grymhet. Det rör
mig inte, inte numera, bara att det tar
kunder ifrån mig. Jag har bittra ovänner —- men
min bok är precis vad den är dem till trots
och framträdde med den största
anspråkslöshet och intimitet, som en privat
korrespondens. Och jag har läst andra saker om
Italien jag med, jag känner mig alldeles
lugn. Vad jag har gjort i mina dar — men
sagt saker som jag inte haft reda på, det har
jag aldrig gjort, det ligger inte för min röst.
Men jag säger som Machiavelli: den som
upptäcker en sanning blir en hemlös vandrare,
tåld av ingen. Den som inte är lik andra står
ensam mot alla — och det gäller om myggen
som om elefanter. Jag vet i alla fall att Italien
passar mig som intet annat land. Jag är inte
skapt för att avguda och i himlen skulle jag
139
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
