Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Tredje häftet - Hilma Angered-Strandberg. Av Anna Levertin
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Anna Levertin
som den är, denna korta inledning, ger den
dock mycket av Hilma Angereds realistiska,
målande stil.
Jag träffade henne åter på vintern 1926 i
Stockholm och försökte få henne att tala litet
om sin barndom där. Men hennes intresse
rörde sig helt kring nuet, och hon hade ingen
lust alls att slå back i konversationen. Hilma
Angered var katten med nio liv, och
gemensamt med detta nyckfulla djur hade hon den
egenheten att alltid säga och göra tvärtemot
vad hennes medmänniskor önskade av henne.
Hon ville tala om det Stockholm hon återsåg
efter trettio år, så förskönat och förstorat,
om det nya Stadshuset och om en biltur hon
företagit runt Djurgården samman med en
kär vän, en ung man som blev hennes
följeslagare och chevalier servant under de sista
åren, om den nya upplaga av sina noveller
som hon hoppades skulle komma till stånd . . .
Den förhoppningen gick väl i kras som så
många andra . . . Hon for ner till Mösseberg
där hon strandat —-jag till Paris. Sedan
hörde jag ej mer ifrån henne. Och dock var
vi goda vänner, och jag hade tillbringat många
trevliga stunder i hennes sällskap.
Alltid var hon fattig, alltid sjuk, alltid
misskänd. Men hon var aldrig fattigare än att hon
strödde idéer omkring sig, icke sjukare än att
hon gestikulerade livligare än vi andra även
om hon låg i sängen i feber, icke misskändare,
mer tillbakasatt, som hon trodde, än att hon
flammade av entusiasm.
Ett hårt liv hade hon haft och svårt hade
hon gjort det för sig. Även med sina närmaste
och vänner hade hon det ofta besvärligt, ty
hon var som Ellen Key sade lik en stygg
barnunge som icke generar sig att visa upp vilken
sida som helst. Och som ett barn var hon ärlig
mot sig själv och andra.
Ja, ärlig som en fantasimänniska är det,
vilken alltid låter sitt sinne dikteras av
stundens ingivelse. — Det är min reflektion när
jag nu efter åratal genomögnar hennes brev.
Ledmotivet är fattigdom, sjukdom,
arbets-ångest för henne och mannen-artisten. Mitt
hjärta lider av att så mycket ont föll på
deras lott, men en och annan brevsida kommer
mottagerskan dock att småle vid tanken på
hur snabbt allt växlade för Hilma, hoppets
stråle och humorns guldpuder lyste kanske i
nästa nu upp tragiken . . . Dessutom var hon
liksom Strindberg mästare i svartmålning.
». . . Driver du med mig!!? Min sista bok
en succés?? Den är ju absolut oförstådd, kär-
nan i den: det andra är ju intet. På det
hela taget är den nog misslyckad, och jag har
alltid känt det själv, men nog finns det där
vida mer än kritiken sett, det tror jag och
finner bekräftat av de djupt förstående
recensioner jag mottagit från minst väntat håll ■—
såväl som enskilt ifrån. Och så synes det mig
not quite fair, att det ej medgivits hurusom
Präriens konstnärliga formgivning står mycket
över den första förstås (Den nya världen) . . .
Har min läsekrets, säger du! . . . Det har
Sigurd och Corelli med!! Så det så . . . Men nog
har jag som en inre känning att vingarna
hem-ligen växa. Men själsoron är för stor, det är
omöjligt för mig att samla mig . . . Just nu är
en mycket svår tid för mig . . . Detta sagt till
en vän! —» (Räflanda 1898.)
». . . Nu till oss. Det har varit som en dröm
hela hösten ehuru en mycket orolig dröm. Vi
ha ett litet hus strax vid stationen i Sandared
(närmast Borås). Ett litet nytt hus, möblerat
helt enkelt och nödtorftigt från topp till tå
från vänner och vänners vindar, med gröna
stolar från mormors dagar (fast inte gammalt
på riktigt vis) små tavlor och draperier och
en gammaldags byrå och mycket böcker och
taklampa och andra härligheter. Och ett litet
sovrum var. Och på nedre botten sal och
arbetsrum och kök. Och en slätkammad
jungfru i vitt förkläde, och i källaren en stor balja
salt kvigkött och korv som jag gjort! ... Jag
tror det skulle slå an på dig i all sin enkelhet.
Det är en liten koselig våning häruppe, små
rum och väldigt med sol. Sandared är, som du
kanske minns, vi talade om, en av de
naturskönaste trakter i Sverige. Vi bo rätt i skogen,
500 fot över havet med tjogtals med
promenader på barrstigar, gudomligt — Välkommen!»
(Sandared 1898.)
». . . Vi ha haft det förtvivlat hela hösten,
få intet av vad vi ska ha. Ha ingen väg till
huset utan vada i gyttja och ha inga trappor,
blott lösa bräder. Skulle vara färdigt
september. Nu görs intet, då det ej står i
hyreskontraktet osv. Hjalmar har mkt. arbete just nu—
annars går vad han förtjänar, till följd av de
lågt satta prisen, inte till 2 000 om året. Mest
i 600 à i 800. Och det leva vi ej på om vi ock
aldrig köpa kläder och aldrig förstås resa till
Falköping ens! O, det är hårt att inte Svenska
Akademien ska vilja hjälpa mig få »utveckla
mina anlag» som termen heter. Nu måste jag
dröja länge med en bok [»Från det gamla
och nya hemlandet»], kan ej producera som
en kanin som Geijerstam t. ex. Jag begriper
138
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
