Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Fjärde häftet - T. E. Hulme. Av Teddy Brunius
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Teddy Brunius
Ezra Pound: Penselteckning till en
skulptur.
Framför allt här sätter Michael Roberts in
sin kritiska analys.
I ett avseende kunde inte Hulme följa sina
franska förebilder. Deras antiintellektualism
och surrogatlösningar för människans elände
motarbetade han fullt självständigt. Bergsons
kritik av det mänskliga förnuftet erkänner
Hulme, men han avvisar tanken på en
frälsande intuition. Vårt bristfälliga förnuft är
det enda upplysningsmedlet i tillvarons mörka
tunnel. Om Sorels ideologi skriver Hulme
sammanfattande att den är uttryck för en
attityd som »kan kännetecknas som
mysticism, neorojalism eller som en förvirrad och
sentimental reaktion mot Förnuftet».
Hulme blev aldrig antiintellektualist vilket
ger hans inställning ett desperat och
nihilistiskt tycke. Han följer Pascal i uppfattningen
om människans litenhet, bristfällighet och
syndfullhet. Han godtar inga
frälsningspatent, ingen känslostorm som fläktar själen till
Gud, inga direktförbindelser med himlen.
Liksom det är nivåskillnader mellan organisk
och oorganisk natur, mellan djurliv och
människoliv så är det ett omåttligt språng från
människa till gud. Hulme stannar på den
mänskliga nivån i en rigorös doktrin, som
rör sig inom tydligt utstakade råmärken.
Han talade mer om vad han inte trodde på,
än på vad han trodde. Som en slugger
påtalade han tidens veka egenskaper och
vulgariteter — ett ord som han gärna använde —
pacifism, rationalism och hedonism, tre
marionetter som fäktar på scenen utan att inse att
de är döda dockor! För att hävda sin klassiska
pessimism kritiserade Hulme utopismen i
politik, konst och litteratur. I Sorels
efterföljelse förlöjligar han framstegstron.
Framsteg i samhället är bara framsteg för
maskinella och industriella metoder. De går aldrig
parallellt med ett moraliskt framåtskridande,
en människans utveckling. Varje tro på
moralisk utveckling leder till farliga konsekvenser,
säger Hulme. Den optimistiske politikern gör
inte klart för sig vilka svårigheter han bidrar
till, när han vill omsätta sina utopier i
verkligheten.
Hulme var föga intresserad av Sorels
syndikalism och strejkmyt. Man kan säga att han
utnyttjar Sorel, när han anser att han har
något att hämta, och det gäller särskilt tanken
på myterna. Sorel talar om mytens
förträfflighet för en politisk ideologi. När Hulme talar
om den nya konsten och litteraturen, om den
klassiska inställningen och vad den innebär,
så översätter han Sorels mytteknik på
nyin-mutade fält. I likhet med Sorel väntade
Hulme en tid av våld, av klassisk anda, av
individuell underkastelse för heroiska,
cor-neilleska ideal. Det är som en Spenglers
apokalyps i kallhamrade formuleringar.
Myten om våldet spelar dock minsta rollen och är
löst påklistrad Hulmes övriga tänkande. För
honom var det ytterst en fråga om att göra
vad som inte passade sig i den intellektuella
leken. Hans slagjärn skulle bidra till
vorti-cismens och imagismens genombrott. Nu blev
det i stället hans död som bidrog till en
effektiv legend och framgång för ideologien.
Typiskt är att just våldsmyten har varit
besvärligast för Sorels efterföljare. I den engelska
storstrejken 1926 avblåstes konflikten,
påpekar Roberts, därför att arbetarna inte hade
mod att bryta med det kapitalistiska
systemet, som de profiterade av. För Sorel var
däremot den »äkta» strejken en krigsepisod,
ett våldsuttryck. Motsvarande krigsepisoder
drömde Hulme måhända någon gång om i
kulturlivet. Men hur skulle myten om våldet
kunna realiseras här? Hela kulturen är full
av neutrer och hybrider, som bygger på olika
kombinationer av föregångare. Hulme utbrast
en gång: »Personligen är jag givetvis av den
åsikten att all dikt äldre än tjugo år
fullständigt skall förstöras.» Hur allvarligt skall man
anta att Hulme menade det? Ingen klassiker
vågar kasta samtliga gamla romantiker på
brasan -—- mest därför att det finns så många
gränsfall: klassiska romantiker, romantiska
178
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
