Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Fjärde häftet - T. E. Hulme. Av Teddy Brunius
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
T. E. H-ulme
klassiker. Orden är etiketter under vilka
människors sortering är ständigt olikartad.
Futuristen Marinetti, stålets och
maskinoljans klassiska romantiker, skymtar bakom
Pounds och Hulmes bildstormande. När
Hulme formulerade sin doktrin, drömde han
väl inte om att den skulle förverkligas genom
Marinettis och Pounds först operettliknande
uvertyr och sedan ömkliga sammanbrott.
Mussolini förstod att ta vara på de få
intelligenserna, vilka blev fullständigt obrukbara,
när de inte längre stod i opposition. Hulmes
handlingsprogram är för övrigt i högsta grad
bristfälligt, som Roberts med rätta påpekat.
Han var aktivist och föraktade utopismen.
Om man konsekvent skulle följa Hulme kan
man inte nå långt med någon planerad
handling. Hulme menar att man skall handla i
ödmjukhet medveten om sina brister. Men om
man skall uträtta någonting —■ vari skiljer
man sig då från utopisten? Denne handlar
mot ett avlägset mål genom att utföra vissa
beräknade medel. Det onda skulle ligga i
själva planen, säger då Hulme. Men strängt
taget måste även de trivialaste beteenden
vara ett uppfyllande av medel för ett längre
bort liggande mål. Utopisten handlar efter
egen plan, medan klassikern och den religiöse
handlar efter en högre plan, vilket skulle vara
skillnaden. Hulme skulle kunna säga att
debattsituationen är sådan att endast våldet
avgör. Emellertid är det så att i vårt dagliga liv
föreligger ingen större motsägelse mellan de
olika doktrinerna. Hulme måste ständigt vara
inkonsekvent från sin utgångspunkt. Han har
ingen annan väg att visa oss än ödmjukhetens
väg, och den har predikats ödmjukare än av
Hulme.
Hulmes mytteknik har dock kommit bäst
till användning i estetiska frågor. I
konstkritiken har han följts av Herbert Read och R. H.
Wilenski. Hulme talade om den moderna
konsten som klassisk, som torr och hård. Det
är en myt, inte en teori. Myten besitter en
pragmatisk sanning, vilken är god idag och
föråldrad i morgon. Men när man försöker
sätta vetenskap och ideologiskt tänkande på
samma nivå, glömmer man att skillnaden
mellan vetenskapens myt och konstens är att
vetenskapen ger en tolkning som under
gällande omständigheter utesluter varje
motsägande, medan konstens myter inte på
samma sätt logiskt utesluter varandra.
När Hulme kämpade för en ny konst,
byggde han på Worringers system. Av denne er-
höll han argument för att den nya konsten var
helt annorlunda än den traditionella. Det
finns två motsatta konsttyper, säger
Worring-er och med honom Hulme: den abstrakta och
den vitala. Den vitala konsten står i kontakt
med vår vardagliga livsföring och är
realistisk på olika sätt. Worringer menar att denna
konst upplevs och skapas genom »Einfühlung»,
en hjälpkonstruktion av samma slag som
Bergsons intuition. Den andra konsttypen är
den abstrakt geometriska som är uttryck för
abstraktionstendensen hos människan.
Egyptiska pyramider och bysantinska mosaiker är
manifestationer för en helt annan
livsinställning än Greklands och renässansens konst.
Tendensen till abstraktion föreligger hos
människor med en världsfrånvänd inställning, en
attityd som man finner uttryck för i primitiv
konst. Hulme skrev som motto på sin
utredning om den moderna konsten och dess
filosofi: »Själens fruktan för det okända skapade
inte endast de första gudarna utan även den
första konsten.» Den nya konsten, den
abstrakta konsten, skulle vara uttryck för en
religiös, klassisk attityd.
Den konst som var förhärskande i Europa
var vital, realistisk. När en ny konst uppstod,
kunde den enligt Hulme inte tolkas med en
annan konsts verbala klicheer. Den abstrakta
konsten var uttryck för en helt ny
livsinställning. Det är den spekulativa överbyggnad
med vilken Hulme stärker den unga konsten
i dagens läge. Hulme söker gamla förebilder
— primitiv konst, egypter och bysantiner.
Den vitala konstens genombrott blev
renässansen som blivit utspädd i allehanda
romantiska riktningar och löpt linan ut. Nu nalkas
ett stilskifte, förkunnar Hulme. Den nya
epoken blir klassisk och dess konst abstrakt.
Den geometriskt abstrakta konsten avlöser
den vitalt realistiska. I Epstein — om vilken
Hulme skrev en bok i skyttegravarna till
vilken manuskriptet försvunnit — såg han en
begynnelse men avvisade futurism och
Met-zingers analytiska kubism som kamuflerad
vital konst. Postimpressionismen med
Gauguin, Maillol och Brancusi ansåg han inte
heller vara typiska exponenter för den
abstrakta konsten därför att de stiliserade vitala
upplevelser. Den geometriskt abstrakta
konsten såg han förverkligad hos Epstein och
Wyndham Lewis.
När postimpressionismens förespråkare
Roger Fry talar om »ett maskineri som är vackert
som en ros», ser Hulme ett vanligt missgrepp
179
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
