Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Fjärde häftet - T. E. Hulme. Av Teddy Brunius
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Teddy Brunius
— att använda en gammal uttryckskliché för
något väsensskilt. Den klassiske konstnären
var för Hulme en konstruktör, en praktiker
som ingenjören och byggmästaren. Picassos
konst anser Hulme avslöja tingens maskineri.
För Hulme liksom för Wyndham Lewis var
det intresset för människans geometriska
relationer som fängslade: armen som en hävstång,
den utsträckta ytan, den avbrytande linjen,
medan känslan för kött och hud som något
värmande, ljuvligt, stoffligt var
ovidkommande.
I en av sina anteckningar skriver Hulme:
»Det finns bara en konst som rör mig:
arkitekturen.» Hulme berättade en gång att han med
kamraterna i sin hemtrakt som pojke vecka
efter vecka försökte få smeden att prestera
exakt kubiska metallstycken. Han fann glädje
i maskindelars sfäriska form. Den organiska
gestaltningen, som uttryckte metallens
omutliga material, sökte Hulme få sina kumpaner
skulptörerna Epstein och Gaudier-Brzeska att
prestera. Av Gaudier-Brzeska fick Hulme
dylika skulpturminiatyrer som han ständigt bar
i fickorna. Han smekte den plastiska ytan
med sina händer. »It is essential to prove that
beauty may be in small, dry things», skrev
Hulme.
Vad han skriver om konst kan med lätthet
omskrivas att gälla litteraturen. Hans doktrin
har ett begränsat antal formler och det är
dessa han tillämpar och utvecklar på två olika
områden som han ansåg analoga. Det
bakomliggande var hans världsåskådning, som han
skiljer från vetenskaplig filosofi, till vilken
han knappast gjorde några bidrag. Träffande
kallar han sig för amatörfilosof. Men just i sin
syn på tillvaron, i den tragiska attityden,
finner man en grund för sin uppfattning om
Hulme, en grund som gjorde honom
tilldragande för de intellektuella på 30-talet. Herbert
Read har sagt att Hulme i en mening ständigt
var diktare. Han ville se allt i ljuset av en
metafor hellre än att nå en konstruktion av
verkligheten genom vetenskaplig analys och
konventionella intellektuella spelregler.
Det illustrerar Hulmes syn på bilden att
han, när han minst avsåg det, verkligen var
diktare. Samtidigt som Hulme utformade sin
doktrin sade Kafka något liknande till en
vän: »Att vara diktare innebär att ha sin
styrka i metaforer. De största diktarna har
alltid varit de mest bildrika. Det var de som
insåg den djupa ömsesidiga förbindelsen, ja
till och med identiteten, hos ting mellan vilka
ingen förut hade sett det ringaste samband.
Det är räckvidden hos och syftet med
metaforen, som gör en till diktare.» (»The Kafka
Problem», New York 1946 s. 22.) Hulme var
en begreppsdiktare med större attraktion än
metafysikerna och de systematiska
livsfilosoferna. Han använde ständigt färska bilder
och en komprimerad lakonism som han lärt
av Pascal. När man talar om Hulme som
diktare, får man inte glömma hans
fragmentariska anteckningar.
Den vetenskapliga filosofien bottnar enligt
Hulme i en personlig attityd. Den attityden
är filosofen trogen. »En man som förstår
filosofi tvingas oundvikligen att skriva den.
Det fåtal som lärt jargongen måste betala igen
genom att begagna den», skriver han.
Filosofen kan inte säga de sanna orden. Det gäller
att erkänna alltings hopplöshet. Det var en
inställning som gått förlorad för den tidens
människor; »känslan av tillvarons intighet
har fullständigt försvunnit i vår tid, och den
kan endast med svårighet återvinnas», säger
Hulme.
Det är accepterandet av denna intighet som
gjort Hulme aktuell två decennier efter sin
död. Livet uppfattas av de intellektuella som
en straffkoloni och människans befrielse är en
illusion. Hulme och Kafka talade samtidigt
och på olika sätt men blev hörda av samma
senfödda generation. Pascal, Kierkegaard,
Schopenhauer blev lästa på ett nytt sätt.
»Sehr zu beneiden ist Niemand, sehr zu
be-klagen unzählige. . . Um allezeit einen sichern
Kompass, zur Orientierung im Leben, bei der
Hand zu haben, und um dasselbe, ohne je irre
zu werden, stets im richtigen Licht zu
er-blicken, ist nichts tauglicher, als dass man
sich angewöhne, diese Welt zu betrachten als
einen Ort der Busse, also gleichsam als eine
Strafanstalt, a penal Colony.» Det var
Schopenhauers syn. Expressionister slet i gallret.
Kafka och Hulme beklagade inte, de fastställde
och såg den sanning de uppdagat i vitögat.
Hulme planerade ett motstycke till
Nietz-sches »Zarathustra», i vilket Aphra skulle tala
om askan, »Cinders», tillvarons material och
dess olika illusoriska former. Tillvaron är aska
och medvetandet söker ständigt bygga ut
chimäriska oaser. »Den yttersta verkligheten
är en krets människor. Det är: djur som står
i förbindelse med varandra. Det är en slags
väv, spindelväv, kring de verkliga tingen och
genom den meddelar sig varelserna. För
med-delelsens skull hittar de på ett symboliskt
180
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
