Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Femte häftet - Tragisk odyssé. Av Bertil Bodén
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Tragisk odyssé
Av B er til B odén
N SÄLLSAM och skrämmande resa
detta. Dimman som flyter tjock som grädde
över havets grönbleka vidd, den slöa
gung-ningen som plötsligt och utan varning kan
bytas mot en dans för livet mellan djup
och sky och därför varken bjuder
besättning eller passagerare ombord på denna
farkost någon stund av trygghet •— och
så dessa likt vilsna hundar ständigt ylande
sirener som utan att tjäna oss till ledning,
ändå vittnar att vår ensamhet knappt kan
vara så ödsligt djup som vi understundom
intalat oss.
Visst händer förresten att solen, eller
något som väl ändå måste varit solen
bakom täta moln, i nåder uppenbarar sig för
oss, men då bara med en sådan gäcksam
flyktighet att också vår skeppspastor, den
käre mannen, frestats tolka synen som en
villa. Men trots denna blinda dager som
varken är mörker eller ljus och varken
skugga eller sken och som beslöjar våra
ögon med osynliga hinnor, trots denna
sega tjocka som medför beständig risk för
sammanstötning skulle väl vårt läge
knappast varit så förtvivlat om inte slag i slag
så många grymma överraskningar följt.
Det kunde faktiskt förefalla som e n olycka
skulle förmå attrahera andra. Kanske var
det dock endast en väl mognad orsakskedja
som plötsligt och utan varning kulminerade.
Ja hur började det nu egentligen? Sprang
skutan läck till följd av stormen eller hade
skadan funnits redan innan, men
förvärrats? Att den manöverodugliga
roderinrättningen skulle förorsakat stormen kan väl
ingen vilja påstå, men nästan lika enkel är
motsatt slutsats. Nog kunde den som har
behov av tröst sätta sitt hopp till ekolodet
och kompassen som ännu fungerar, men
att utan sjökort navigera den roderlösa
farkosten bland förrädiska och strida
strömmar torde vara vanskligt även för den
skickligaste bland kaptener. Hopplöst dock
endast om man som villkor sätter fast kurs
och preciserat mål. Just strömmen som
roder och propellrar annars krampaktigt
bekämpar, kan ju föra också till en okänd
vänlig kust, långt bortom alla
fartygsleder. .. Överallt på däcket kan man nu, sen
första gången stormen slog, se passagerare
som i tron att skeppet står inför sin snara
undergång redan låtit surra sig vid träspiror
och plankor. Kanske har de i sin blinda skräck
glömt att betänka, att de, just i en sådan
fastlåst position (där frivilligt närsomhelst
kan övergå till ofrivilligt) riskerar att inte
ens få uppleva den förlisning som de i sina
drömmar ständigt frambesvärjer.
Förmodligen föredrar väl också dessa alltför
omtänksamma resenärer det långa ovissa slutet
framför den snabba effektiva kvävningen.
Varför annars denna så självmotsägande
åtgärd, som nu faktiskt ställer dem inför den
bittert konsekventa möjligheten att i nästa
ögonblick dränkas som möss under de
såp-grönt brytande sjöarna som med jämna
mellanrum överspolar vårt fartyg från för
till akter, och likt en ny Herkules rensar
detta augiasstall av uppkastningar, smuts
och exkrementer.
Också d e finns här ombord som alltsedan
resans första dag gått färdiga med livbälten
under kavajen, och som vid första tecken
till förnyat oväder, reder sina sovplatser i
livbåtarna på öppna däcket. De är mycket
bleka och deras ögon tomma som
drunknades.
232
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
