Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Femte häftet - Tragisk odyssé. Av Bertil Bodén
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Tragisk odyssé
Själv har jag med bestämdhet avvisat
att bli fastsurrad vid masten, enligt vad jag
senare fått höra ett hedersanbud från
kaptenen, som, tyngd under det dubbla ansvaret
för skeppets manövrering och för sina
passagerares säkerhet, självklart föredrar
en noga förberedd undergång framför en
oordnad och kaotisk. Eftersom jag har ett
absolut behov av frisk luft och öppen
rymd, vill jag inte heller som många av
mina reskamrater, passagerarna i tredje
klass, i vetskap om att resenärerna på övre
däck vid eventuell förlisning har
förtursrätt till livräddningsmaterielen, sluta mig
inne i min hytt och invänta det slut eller
den räddning som kommer utan bön och
utan löften.
Nej, i likhet med vår farkosts styrman
och kapten måste jag ständigt — och detta
med de enkla instrument som jag i tysthet
själv förfärdigat (även om jag därmed inte
kan uträtta det ringaste för skeppets
räkning eller för frälsningen av
medpassagerarna, därom hyser jag inga illusioner) —
måste ständigt söka kontakt med kursen,
ständigt mäta fart och avdrift, ständigt pröva
vind och väder och ständigt spana efter
nya land som kanske kan stiga ur de
mar-drömsaktigt ogenomträngliga dimmorna.
När mörkret faller tätt och ljumt dunkar
vår farkost med avskärmade lanternor
vidare i natten mot ett mål som numer
ingen — inte ens kapten och styrman med
alla deras exakta instrument — ingen här
ombord kan utpeka. Med halvfart och med
avskärmade lanternor glider skeppet som
en svart svan genom nattens bottenlösa
hav. Genom dessa försiktighetsmått hoppas
kaptenen kunna undgå upptäckt av de i dessa
farvatten så talrikt förekommande
piraterna. Visserligen kan vi då inte heller
observeras av de hjälpångare som möjligen
patrullerar här, men jämfört med den
starka kaparflottan lär dessa båtar vara
ytterst få och dåligt rustade, och därför
föga att på allvar räkna med.
För oss resenärer som inte accepterat
den förtidiga förlisningen, återstår bara,
att trots begynnande mattighet och apati
hålla oss kvar här på det branta och
våldsamt slingrande däcket. Gummiskorna som
till en början gjorde god tjänst på det glatta
golvet är nu direkt riskabla på de efter
ideliga överspolningar såphala plankorna.
Dessutom har de tunna sulorna den
nackdelen att de knappt alls skyddar vid
kollisionerna — omöjliga att under dessa
omständigheter undvika — med alla här på
däcket befintliga järnbultar och grova
ringar för trossar och för ankarlinor.
När vinden griper pressande hårt över
bröstet samtidigt som däcket reser sig
till en vägg mot skyn, stegrar sig som
vildhästen under ryttaren eller kastar av och
an som den febersjuke under sömnen —
då är nästan uteslutet att bibehålla sin
balans: man tvingas ned på knä. Blir sen
ofta nödsakad att krypande på alla fyra
ta sig genom brottsjöarnas kvävande
famntag. Orkar man då inte längre resa huvudet
ovan de ettersalta störtande kaskaderna,
är enda och sista möjligheten att hålla
andan och hoppas (med eller utan stumma
böner) att innan trumhinnor och lungor
sprängs, flodvågen ska vara över och förbi.
Nu går ju över däcket ett veritabelt
spindelnät av stag och vant, spänt,
förefaller det, lika mycket till fäste för
passagerarna vid friskluftspromenaderna som för
att staga masterna. Så långt möjligt är
söker jag dock klara mig utan dessa
stödjepunkter, eftersom jag redan vid flera
tillfällen under resan sett dem som vid
plötsliga och oväntade överhalningar från
skeppet råkat snärja in sig i linorna, och — arma
satar — innan någon hunnit bistå, ömkligen
strypts. Så efter den långa källardjupa natten
äntligen denna sjuka gryning med dess
magert silande ljus. Utkiken rapporterar
som enda livstecken den blott alltför
välbekanta svärmen av hungrigt kretsande
och gällt grälande måsar som likt en skara
233
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
