- Project Runeberg -  Ord och Bild / Femtionionde årgången. 1950 /
256

(1892-1951)
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sjätte häftet - Georg Büchner. Av Walter A. Berendsohn

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

Walter A. Berendsohn

manuskript, som tydligen utgöra två olika
stadier i dramats utveckling. Sammanför
man alla de olika scenerna erhåller man en
till synes mycket osammanhängande svit,
som dock vid framförandet på en scen eller
i radio tillsammans få en stark tragisk
verkan. De ge en skildring av den utfattige
soldaten Woyzeks lidanden, hans
passions-väg, hur han pressas till sista blodsdroppen.
Woyzek är till skillnad från sina likar en
känslig och lättrörd själ, och då han till
sist även förlorar sin käraste — hon
bedrager honom med en tamburmajor
•—-dödar han först henne och därefter sig
själv. Ytligt sett erinrar handlingen om en
banal positivvisa, men under Büchners
händer förvandlas den till ett skakande
drama. Företrädarna för överklassen,
kaptenen och läkaren, äro ytterligt satiriskt,
nästan groteskt tecknade. Folkscenerna,
som ha en mycket starkare folklig prägel
än i »Dantons död», bl. a. med inlagda
folkvisor, äro grovt realistiska. Den
sårbare och känslige Woyzek stöter överallt
på väggar av oförstående, tvivlar på Gud
och alla människor och råkar i en sådan
tröstlös isolering, att han ej finner någon
annan utväg än mord och självmord.

Detta motiv förtätas som i en
brännpunkt i den saga som mormodern berättar
för barnen framför husets port:

»Det var en gång en fattig flicka och hon hade
varken far eller mor, alla var döda och det fanns
ingen i hela världen. Alla döda och hon gick bort
och sökte dag och natt. Och då ingen mera fanns
på jorden tänkte hon gå till himlen, och månen
såg så vänligt på henne; och som hon långt om
länge kom till månen, så var den ett stycke
lys-ved. Och då gick hon till solen, och som hon kom
till solen, så var den en vissen solros. Och som hon
kom till stjärnorna, så var de små guldglänsande
myggor, som satt uppspetsade liksom när
törnskatan spetsar dem på slåntaggarna. Och som
hon ville till jorden igen, så var jorden en upp- och
nedvänd kruka. Och hon var alldeles ensam, och
då satte hon sig och grät och där sitter hon än
och är alldeles ensam.» (Översättning: Nils
Afzelius).

Dessa tre verk, »Lenz», »Dantons död» och
»Woyzek», äro alla realistiska i en grad, som
på den tiden (omkring 1835) saknade varje
motstycke. Framför allt är »Woyzek», som
ju skildrar en man ur de djupa leden och
hans tragedi, såväl till innehåll som
personlighetsskildring en nyskapelse. Först
under naturalismens dagar ha jämförbara
verk sett dagen. Hos alla tre verken utgör
kärnan Büchners egen upplevelse av
själens obotliga ensamhet i en värld utan
mening.

Den unge diktarens personliga intresse
är trots hans påtagliga sociala medkänsla
koncentrerat på den enskilda människan
(Lenz, Danton, Woyzek) och icke såsom i
en väsentlig del av nutidens litteratur
på den stora massans öde. Också saknas i
hans diktning naturligt nog socialismen
som den mänskliga gemenskapens idé med
dess bärande, lyckliggörande och
utformande kraft. Men detta gör hans realism
blott ännu mer tragisk och skakande.

Av helt annan art är den romantiska
sagokomedien »Leonce och Lena», som Büchner
skrev ihop på mycket kort tid för en
tävling. I den förhånar han med mycket
groteska medel förhållandena vid ett litet
furstehov. En prins och en prinsessa
befrias från Weltschmerz och
långtråkighet genom kärleken till varandra. Ordlekar
och spiritualiteter jaga varandra. Det är
ett lätt, spirituellt och roande lustspel, i
vilket författaren dock inlagt en scen av
socialt elände. Rosetta är prinsens mätress
och måste dansa inför honom. Därunder
sjunger hon:

»O, trötta fötter, ni får lov att dansa
i skor som glittra.
Och ville hellre djupt i jorden
Till stoft förvittra.

O heta kinder, under vilda kyssar
Ni måste glöda.

Och ville hellre till två vita rosor
Er blom förblöda.

256

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Thu Apr 25 20:37:30 2024 (aronsson) (download) << Previous Next >>
https://runeberg.org/ordochbild/1950/0290.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free