Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sjätte häftet - Syner vid ett vägskäl. Av Ivar Hjertén
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Syner vid ett vägskäl
Detta är ju egentligen en plats som otaliga
andra, men det känns ändå underligt
stämningsfullt, på något sätt nästan
beklämmande att stå här, där en av den mänskliga
traditionens mest gripande tragedier
utspelades, då den okände sonen i blint raseri
dräpte sin okände far. Har någonsin en
händelse vare sig i sagans värld eller i
historiens så som denna fascinerat och för
eviga tider fängslat människornas själar,
satt skaldernas fantasi i inspirerat
gestaltande rörelse och i årtusenden tvingat en
upprörd, andlöst lyssnande åhörarskara i
lyssnarrundlarna på alla kulturvärldens
teatrar att med stigande gripenhet följa den
stigande tragiken i Oidipusdramats faser.
Hur mäktigt den inspirerat konstens stora
andar framgår klart av det enda faktum att
svenska språkets största dikt »Kung Fjalar»
lånat sitt motiv från den.
Och platsens karakteristiska typ avgör
dramat. Den omständigheten att dråpet på
den gamle kungen timade just här, »vid ett
trefaldigt vägskäl», blir, då den omnämnes,
den fatala detalj, som hos dråparen, numera
kungen i Thebe, Oidipus, väcker till liv det
första dunkla minnet av en halvt förgäten
våldshandling. Den blir den första länken
i en kedja av minnen, som, tack vare det
fanatiska, halvt maniakaliska
sanningssökande, som är Oidipus ’verkliga patos, nu
börjar blottas och sammanfogas länk för
länk och, fullständigt avtäckt, knyts i hop
till den boja som för evigt skall fjättra
dramats sanningskäre hjälte vid olyckans och
nesans martyrpåle. Hade bara inte
drottningen—gemålen händelsevis nämnt det
där om »vägskälet», så hade kanske mordet
på kungen för alltid stannat i glömskans
natt och Oidipus till sin död suttit kvar som
mäktig konung i Thebe. Men gudarna ville
inte det.
Och hur utspelades ödesdramat här vid
vägskälet? I den bleka vårnatten tycks det
som händelseförloppet till och med för en
realistiskt inställd nutidsson trädde fram
helt tydligt, nästan visionärt levande.
Fadern, Thebes mäktige och högmodige kung,
Laios, färdas fram i sin präktiga, med
skimrande kopparsirater beslagna, tvåhjuliga
vagn, dragen av fyra i bredd spända fålar,
som knappast lämna plats övrig åt något
annat på vägen. En körsven styr dem, en
härold skrider gravitetiskt framför spännet,
två drabanter följa tätt efter vagnen. Ett
imponerande sällskap på fem personer. En
fattig vandrare, dammig och trasig, stödd
på luffarens eviga attribut, knölpåken,
går trött längs vägkanten. Det är
sonen. Hans yttre är allt annat än
imponerande. Men han är en kämpagestalt och i
själ och hjärta är han precis lika högmodig
som kungen — ack, de stå varandra ju så
nära — och vill inte lyssna till häroldens
bistra tillrop att packa sig undan.
»En härold skriar hårt: ’Giv plats åt kungen,
främling!’
Men han gick rak och stolt sin bana ordlös fram
Med hjärtat sjukt av högmod till dess fålens hov
Hans hälar trampade till blods — men då en son
Sin fader drap — men varför riva uti sår P»1
Så skildrar Euripides sammanträffandet
mellan far och son i prologen till
»Fenicis-korna», vilken framsäges av modern-gemålen
lokaste, vilken här tänkes ha överlevat
katastrofen. Det låter som de båda färdemännen
komma från samma håll och som kungen
vill köra om den föraktade trashanken. Hos
Sofokles mötas de däremot. Det verkar
naturligare, osöktare. Den andra situationen
har bara gett den store realisten tillfälle
att foga in den suggestiva detaljen med
de blodiga hälarna. Kungen kommer från
Delfi, där han rådfrågat oraklet, kanske
om den en gång utsatte sonens öde, som inte
lämnar honom någon ro, och är nu på
hemväg till sitt Thebe, alltså mot öster. Sonen
är däremot på flykt från fosterhemmet i
Korinth. Förkrossad av det hemska
orakelsvaret i Delfi, att han skulle komma att
1 Förf. övers, i Sofokles’ versmått.
263
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
