- Project Runeberg -  Ord och Bild / Femtionionde årgången. 1950 /
264

(1892-1951)
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sjätte häftet - Syner vid ett vägskäl. Av Ivar Hjertén

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

Ivar Hjertén

dräpa sin far — kungen i Korinth som
han tror — har han länge rådlös irrat
omkring på vägarna med den enda
tanken att hålla sig på avstånd från Korinth
och är nu på väg mot väster. Och om
mötet vid vägskälet berättar han nu själv
— med ord som Sofokles format — för
gemålen lokaste:

»Jag nalkades den trakt där trenne vägar möts.
Då möter mig en härold. I en vagn, som fålar
drog,

En furste färdas just som han beskrivs av dig.
Hans körsven sökte vräka mig från vägen ned.
Då gav jag denne rasande ett kraftigt slag.
Men då den gamle såg det, passade han på,
Och just som vagnen rullade förbi min fot,
Så gav han mig med dubbelbroddad körstav
lömskt

Ett våldsamt dråpslag riktat emot hjässans valv
Men fick betalt med ränta — ögonblickligt dräpt
Av påken i min högra hand, han tumlar död
Ur vagnen och jag slog ihjäl varenda en.»

Nog förstår man den misshandlade
vandrarens måttlösa ilska, ty ett rapp över
hjässan med de två slipade, halvt
nedåt-riktade järnpikarna på körstaven måste ha
betytt ett försök att utan vidare slå ihjäl
den sturske fattiglappen.

»Varenda en». Nej, inte alla ändå. En
kom undan. Och det var just den gamle
före detta herden, numera drabanten, som
en gång av den hårde kungen fick i uppdrag
att sätta ut den nyfödde sonen i ödemarken,
sedan den omänsklige fadern genomborrat
hans hälar och — enligt Euripides —
fjättrat ihop dem med en jämten. Men herden
hade inte hjärta att utföra ogärningen utan
lämnade det arma barnet »med de svullna
fötterna» till en herde från Korinth, som
i sin tur överlämnade det till sin barnlöse
kung och drottning, vilka uppfostrade det
som sitt eget. Men då ynglingen, uppvuxen,
av det så ofta olycksbringande oraklet får
veta, att han skulle komma att dräpa »sin
far», då »styrde» han, en av ångest jagad
irrande landstrykare, »sin kosa efter
stjärnornas ställning så långt bort från Korinth

som möjligt». Och så var allt färdigt för
tragedien vid vägskälet. Men det är just då
den intet anande, öppenhjärtige korintiske
herden i egenskap av budbärare kommer
till Thebe med nyheten om den
korintiske kungens död och då den thebanske
herden, som kom undan vid vägskälet och
hela tiden genomskådat det hemska
sammanhanget att det är kungamördaren som
nu är kung i Thebe, i en inkvisitorisk
konfrontation med korintiern, ledd av den
rasande Oidipus, tvingas att avslöja allt
vad han vet, det är då som de sista
länkarna i den fatala beviskedjan smidas
samman. Så blir den omständigheten att en
kom undan massakern vid vägskälet
utslagsgivande för den dramatiska
katastrofen.

Sofokles’ diktning har ibland kallats
»harmonisk,» »ideell» och liknande. Den som
sett »Oidipus» på scenen eller med fantasi
läst vissa av dess scener, t. ex. den
upprörande gräsliga skildringen av hans
självstympning efter katastrofen, är knappast
hågad att instämma i dylika allmänna
omdömen. I Sofokles’ dramer finnas faktiskt
saker som i oförblommerad form knappast
låta sig sägas ens från vår tids scener. Hans
liv var nog harmoniskt, om också ej i så
hög grad som den världsberömda, av alla
turister flitigt begapade, självmedvetet
poserande och falskt idealiserande
draperistatyn i Lateranen, ett sentima beställt
bravurnummer, vill göra troligt. Lyckligtvis
ha vi ju även andra trovärdigare bilder av
vår skald. Han fick ju redan som barn en
äreställning bland sina jämnåriga för att
han dansade så bra, som vuxen blev han
utnämnd till general för att han skrev så
vacker vers. Vad kan en konstnär begära
mer! Men hans diktning, den är
djupplöjan de i olycka och elände, tröstlös i
skildringen av människans hjälplöshet i
kampen mot olycksbringande ödesmakter,
uppriven, själspinande, ofta brutalt
naturalistisk.

264

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Thu Apr 25 20:37:30 2024 (aronsson) (download) << Previous Next >>
https://runeberg.org/ordochbild/1950/0298.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free