Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sjätte häftet - Utvandrare och andra vandrare. Svensk prosa 1949—50. Av Staffan Björck
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Utvandrare och andra vandrare
Svensk prosa IQ4Q—50
Av Staffan Björck
’KOLKRIAN om det patinerade ämnet
»Skönlitteraturens bildningsvärde» kunde
gärna klinga ut i en dityramb till konstens makt
att lyfta oss ur gruset, men dessförinnan skulle
den grundligt ha uppvisat diktens nytta, t. ex.
dess förmåga att lära oss skilja på de olika
grusarterna. Man skulle framhäva, hur många
geografiska, sociala, filosofiska och språkliga
lärdomar som kan hämtas ur romanerna,
vilket massivt förråd av fackkunskap — bara
aptitligare anrättat —- som också de
skönlitterära hyllorna på biblioteket
tillhandahåller. Detta är det positivistiska argumentet för
vitterhetens bestånd. Men överblickar man
det senaste bokårets svenska prosa, finner
man till sin förskräckelse att den ger endast
ringa och ensidig näring åt ett
litteraturintresse av det slaget. Det objektiva sakstoffet
i den moderna svenska romanen är faktiskt
anmärkningsvärt magert.
Ännu för ett tiotal år sedan var det
annorlunda. Då pågick det en skönlitterär
inventering av landets arbets- och gemenskapsliv
i yrkesromaner, miljöstudier och
kollektiv-analyser av alla de slag. Hela den sortens
diktning med dess sociala bildningsvärde är
nu som bortblåst. Folke Fridell ensam
debatterar industrins trivselproblem; han har
förresten i »Bekännelse» överfört sitt
samarbetsprogram till bondemiljön. I Gustav
Sandgrens och Birger Vikströms
proletärskildringar är samhällssynpunkten starkt
underordnad, och i Karl-Oskarssons och Sven
Rosendahls interiörer från översta Norrland
hävdar sig den sociala synpunkten delvis tack
vare stoffets exotiska anstrykning. Men då
Birgitta von Hofsten kommer med en
osminkad novellsamling helt på
socialpsykologisk grund, väcker det en viss häpnad: det
är ju 30-tal! Hur likartade motiv tar sig ut i
40-talsdräkt visar samtidigt Ingrid
Arvidsson. Den länge så blomstrande »borgerliga
romanen» i sin tur existerar knappast längre;
en av dess främsta förkämpar har gått bort
under året med Fritz Thorén, och genren är
numera nästan identisk med Olle Hedberg.
Det faller i ögonen då man hos en novellist
som Lars Villius finner beröringspunkter
med t. ex. Siwertz. En Jan Gehlins eller Owe
Husåhrs historier spelar väl också i borgerlig
miljö, men denna är endast tunt antydd,
medan de personliga moraliska konflikterna helt
dominerar. Något liknande gäller en erotisk
studie sådan som Hans Hergins »Din är
elden» om två var på sitt sätt knäckta och
illusionslösa människor som finner varandra;
deras ekvation löses litet för flyhänt.
Att det häftiga intresset för sociala motiv
och realistisk miljöskildring bedarrat, är på
sätt och vis lyckligt. Alltför ofta hade dikten
tagits emot snarast för stoffets eller
tendensens skull och fått sin uppgift anvisad i lag
med populärvetenskapen eller det klatschiga
reportaget. Det har nu blivit större utrymme
för böcker om människan som människa, inte
som lantarbetare eller änkefru på Östermalm.
Tage Aurells figurer tillhör med varje fiber,
med varje läte sin värmländska bygd men har
en mänsklig giltighet långt därutöver. För
varje diktning med människan i centrum står
dock ett nytt icke-litterärt fackintresse på
lur: man ska ju kunna läsa romaner för det
psykologiska bildningsvärdets skull. Detta är
högst remarkabelt både i Lars Ahlins
senaste novellsamling och i Viveka Starfelts
»Två gånger två», men litterärt fullgånget är
intetdera av dessa verk. I det senare känns det
djuppsykologiska schemat tryckande, om än
enskilda konfliktsituationer är hett och skarpt
sedda. Ännu tydligare tycks årets rikhaltiga
psykopatlitteratur vittna om risken för
litterär anemi i den roman som är odelat inriktad
på att analysera ett enskilt »fall». Denna
genre har i år omhuldats mer än någon annan:
Arne Sand, Georg Stenmark, Törd Herne
och Karl Johan Rådström skriver alla om
brottslingar eller i övrigt abnorma individer
som reder ut sitt öde för sig själva. Mera som
en filosofisk saga berättar Willy Kvrklund
om personlighetsklyvning. Alla dessa för-
275
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
