Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sjätte häftet - Utvandrare och andra vandrare. Svensk prosa 1949—50. Av Staffan Björck
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Staffan Björck
fattare kan ju åberopa de stora invandrarnas
exempel, Kafka, Sartre, Camus osv. och
hävda, att ensamhetens, nederlagets och
brottets människa är vår tids adekvata kulturtyp.
Men är inte denna dragning till de mänskliga
avarterna också uttryck för ett litterärt
trångmål, ett tecken på samma nödtvungna
differentiering och specialisering som inträffade
då den sociala romanen började uppsöka olika
yrken eller enskilda samhälleliga beteenden?
Det psykologiska mellanregistret är uttömt
liksom förut det sociala, nu spelar man på de
gälla eller dova ytterstämmorna, men snart
är kanske även detta vieux jeu.
De yngsta författarna förfogar
genomgående över en driven prosastil och en framstående
deskriptiv och analytisk teknik, men deras
dilemma är, att de inte vet vad de ska
begagna sina gåvor till, så länge övermättnaden
på realistisk vardagsskildring ännu råder. För
exempelvis något sådant som en intellektuell
idéroman saknar de flesta yngre diktare
personliga förutsättningar och även intresse.
Skönlitteraturens ideologiska bildningsvärde är
för närvarande mycket ringa —- det är alldeles
påfallande i vilken grad kulturdebatten flyttat
ifrån vitterheten till andra fora, där den väl
också passar bättre. Den esoteriska
världsförklaringen tar visserligen i hög grad en
skönlitterär form i anspråk, men det är inte
romanen utan lyriken, som också f. n. har den
största manskapstrossen. Privatfilosofiska
funderingar kan man för all del möta också i
prosan t. ex. hos Lars Göransson och än mer
förstås moralisk-religiösa frågeställningar
såsom i Björn-Erik Höijers »Trettio
silverpengar». Men en regelrätt problemdebatt
uppvisar bland årets böcker som kommit i min
hand ingen enda om inte Olov Hartmans
diskussion om kyrka och kristendom i »Helig
maskerad». Samma ämnen tangeras också av
Olle Hedberg. Ett dialektiskt mästerstycke
är vidare dispyten om sanningen och
sanningarna mellan Urbain Grainier och kaniken
Minet i Eyvind Johnsons roman.
Så länge vardagsrealismen är avskriven
som litterärt ideal, utgår rimligtvis en
hemlighetsfull lockelse från dess motpol,
fantasi-och symbolkonsten. Men för att i romanens
form betvinga en misstrogen menighet kräver
den nog en alldeles särskild begåvning hos sin
utövare; lyriken ger en helt annan
rörelsefrihet. En möjlig möjlighet är
sammansmältningen av realism och symbolism, och det är
längs det spåret, som fyrtitalismens viktigaste
prosainsatser gjorts. Den senaste säsongen
hade dock förvånansvärt litet att bjuda av
det slaget, och man kan inte säga att vare sig
Peder Sjögrens eller Stig Dagermans eller
Kyrklunds försök är helt lyckade.
I detta läge frapperas man av att se den
historiska romanen rycka fram. Ingen genre
tycks stå längre bort från en modeform sådan
som den individualanalytiska jagberättelsen,
än vad den folk- och färgrika historiska
romanen gör. Den har också länge varit förvisad
till underhållningsbranschen, där man inte
behövt vara så nogräknad med medlen och
effekterna. Då nu första rangens författare
vänder sig till historien, vad gör de av den?
Man skulle tro, att en helt självförglömmande,
på objektiv återskapelse inriktad romankonst
inte längre var aktuell: å ena sidan är den
moderna författaren alltför upptagen av sig
själv och sin tid, å andra sidan den moderna
historieforskningen för specialiserad och
självmedveten; den uppmuntrar inte belletristen
på det historiska området. Lojaliteten både
mot den historiska sanningen och mot konsten
förutsätter en lyckligt balanserad
dubbelmoral. Hans Gillby visar med sin ambitiösa
men blodfattiga brottmålshistoria från
1700-talet »Jungfru i purpur» artens vansklighet
men Vilhelm Moberg dess möjligheter.
»Utvandrarna» kan mycket väl läsas för sitt
historiska bildningsvärde, men den är också
ett konstverk.
För Eyvind Johnson (liksom för Sivar
Arnér) handlar varje historisk skildring om
det just nu eller evigt närvarande. Han söker
sig in i en människas öde med de subtilaste
litterära och psykologiska instrument men
skriver in hela proceduren i en historisk ram
för att kunna byta de distraherande
samtidsrealistiska utanverken mot en mera suggestiv
scenbild och tillföra sin skildring en extra
eggelse från historiens eller mytens
symbolvärld. Så i »Stränderna svall», så även i den
senaste boken, där han med omskapande frihet
utnyttjat autentiskt material från en fransk
demonprocess under förra hälften av
1600-talet. Lika obunden av stoffets tvång står
Jan Fridegård, som är ännu mer sparsam
med den historiska koloriten. Hos honom
avtecknar sig en tidlös social konflikt nästan
silhuettartat mot fornhistoriens fond. På
ytterligare ett annat sätt visar Yngve Kernell
med sin arabeskartade skildring av staden
Göteborgs uppväxt i skepnaden av den unge
Alexander Basthion vilka möjligheter för mo-
276
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
