Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sjätte häftet - Utvandrare och andra vandrare. Svensk prosa 1949—50. Av Staffan Björck
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Staffan Björck
nerade i raden för att hitta ett exempel.
Diskerskan Lydia Malmström, medelålders
med ordnad ekonomi och ett med tvekan
godkänt utseende, övervinner till slut sin blygsel
och sätter in en äktenskapsannons, nära att
gå under av längtan efter en annan människa.
Ett enda positivt svar får hon, och en tid
efteråt väntar hon utanför Centralen på
Fredrik Svensson, som anländer »med
alkoholistanstaltens permissionssedel på fickan».
Med denna lilla, oförberedda notis växer
Lydias misär med ens ut för oss, spränger det
trivialas gränser och blir tragik.
Själva uppslaget till denna historia är
typiskt för Birgitta von Hofsten i
Återvänds-gatan, men det kunde också ha brukats av
Ingrid Arvidsson i Vårens ruiner. Båda dessa
författarinnor har något av socialkurator i sin
människouppfattning, en sorts yrkesmässigt
vaken och medkännande blick för vardagens
gömda tragedier eller trista komedier,
särskilt med halvgamla, besvikna kvinnor som
aktriser. Deras vår, drömd eller verklig, ligger
i ruiner bakom dem, varje utväg ur isoleringen
och ledan är en återvändsgränd. Här finns
alltså diskerskan med äktenskapsannonsen,
den fattiga sömmerskan som lever ut sin åtrå,
då hon draperar rika tyger kring unga
kvinnokroppar, tredje parten i sol- och vårdramat,
den förrådda hustrun, den åldrande perfekta
stenografen, som gör ett desperat försök till
utbrytning ur ensamhetens fängelse men
resignerar och återgår till att se Hjärtan i brand
på bio med en chokladpåse i knäet. För
Birgitta von Hofsten är de livsbilder hon fångat
sig själva nog, hennes ambition går inte
längre än till att återge dem varsamt och
ärligt, och med det har hon lyckats. Ingrid
Arvidsson har större artistiska anspråk. Hon
förfogar virtuost över hela den fyrtiotalistiska
paletten av stilmedel, gör blott ibland ett
alltför frikostigt bruk av dem; det finns t. ex.
en dragning hos henne till en sorts polerad
lyrisk expressionism, som inger misstro (Den
blå elden). Längst minns man det ömt och
fint givna porträttet av den tankfulle bagaren,
som lider av att bjuda och tjäna sitt bröd vid
andras död men finner en flyende gemenskap
med syflickan Solveig, lika trött av de svarta
kläder hon sytt åt sorgen; Aurellinflytandet
dämpar här ner koloriten.
Ännu i Lars Ahlins förra novellsamling,
»Fångnas glädje», hade man kunnat finna
motiv av det slaget. I hans senaste, Huset har
ingen filial, går pessimismen längre och gräver
den nakna analysen djupare. Atmosfären
kring de psykiska fallen är fortfarande tunn,
men i de långa novellerna stiger det dock fram
en miljö, särskilt i »Det bästa rummet», där
den disharmoniska fru Rita Silén finner sin
tillfredsställelse i att gripa in i andras liv och
ge det en ny riktning; denna historia,
besläktad med Ahlins pjäs »Lekpaus» spelar på ett
vältecknat fashionabelt gästhem. —- För att
tala om själva huvudmotivet i Ahlins
noveller, kan man på allvar fråga, om den svenska
litteraturen äger några mer närgående och
intrikata studier över kvinnans ensamhet som
kvinna än dessa. Med titelns formel försöker
han till och med att göra den ensamma
kvinnan till exponent för en tragik som vilar
över hela den moderna västerländska
verkligheten, skräcken för den dialektiska
motsatsen, ett avskärmande av döden för livets
skull, av olyckan för lyckans, av Gud för
människans, av ett du-förhållande för jagets.
Huset har ingen filial. Det är titelnovellens
hjältinna, som upplever Ahlins tvivelaktiga
kulturfilosofi och som nyfödes som diktarinna
av denna upptäckt. Själv broderar alltså
Ahlin i fem långa noveller över
ensamhetsvåndan och ensamhetsruset och de många
absurda försöken att komma vidare. Längst
når han i den ohyggliga »Fram i mörkret»,
berättad av en kvinna som är gift med en
människa för vilken arbetet är allt och hon själv
bara den skylt som ska ge honom sken av att
vara en normal, kärleksfull familjeförsörjare.
Hur hatet jäser i henne, hur det driver fram
groteska hämnd- och självhävdelsefantasier
och hur till slut explosionen kommer, det är
skildrat med frenesi. Läsningen är i avsedd
mening plågsam och oroande, och förgäves
famlar man efter den psykologiska
naturalismen som försvarsmedel: det är möjligt, att
detta inte stämmer, men vad sedan? Andra
gånger, alltför ofta, dissekeras emellertid
fallen med alltför stora rörelser; själva
proceduren faller för mycket i ögonen. Fortfarande
väntar man på den framgångsrika
sammanslagningen av firman Ahlins huvuddepot: den
massiva fabuleringsgåvan, och filialen: den
genomträngande psykologiska blicken.
Den expansiva, oroligt mångordiga och
kritiklösa författartyp, som Ahlin tillhör, visar
både sina otillfredsställande och sina
tilltalande drag i relief, då den konfronteras med
det punkt för punkt motsatta diktarlynnet
Aurell. Dennes styrka ligger bl. a. i att han
inte visar sin svaghet, han blamerar sig aldrig.
286
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
