Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sjätte häftet - Utvandrare och andra vandrare. Svensk prosa 1949—50. Av Staffan Björck
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Utvandrare och
andra vandrare
Ända till fulländning behärskar han sitt
register, och det går han inte utanför vare sig
till nya sociala eller geografiska motivkretsar
eller till subjektiva litterära grepp,
omständlig psykologisk analys, kulturfilosofemer,
lyrisk exaltation osv. En Ahlin utlämnar sig
oavbrutet i kroppsstorlek, en Aurell hushållar,
ja, snålar med förtroendena. För det mesta
döljer han sig bakom ett knipslugt folkligt
medvetande, blir en halvt anonym folkets
röst, ett spejande folkets öga. Hans Nya
berättelser är inte nya i den meningen att han
berättar på något nytt sätt, men väl är de
nya prov på hans gamla mästerskap. Högst
står »Pingstbrud» om handelsman Haglunds
flicka Karin, som dansat sig till
lunginflammation och nu frälses på dödsbädden.
Begravningen ger en del tröst även åt de inte frälsta:
det skiner festligt av solljuset genom
klockarens stora öron, och processionen »ordnar sig
så fint och regelrätt som skulle vi aldrig
gjort annat än marscherat så här på led».
Handelsman är nöjd då han spejar ut över
skarorna kring graven: »Egentligen fattas det
ingen, ser han. Det är hedersamt för Karin
men det är hedersamt också för butiken —•
här finns de som prästen inte får ner till
julottan ens men de står i böckerna hos Haglund
och nu är de här. Han klämmer till ett slag
kring hustruns arm — praktiskt taget behöver
hon inte vara så helt tröstlös.» Praktiskt
taget ... — På den centrala platsen i samlingen
har Aurell ställt »Gamla landsvägen», som
inte är någon berättelse utan en kedja av
fristående fragment, repliker, stumpar av
redogörelser och rykten, allt möjligt som den gamla
landsvägen utanför handelsboden har fått
lyssna till. Meningen är väl, att alla dessa
stämmor om födelsens nesa, ungdomens
dårskap, illusionens gäckeri och dödens tyngd
ska bilda ett oratorium om livet, men själv
har jag misslyckats i att lyssna fram den
polyfona samklangen. Det förefaller mig som om
Aurell här offrat åt sin mystifikationslusta,
åt böjelsen att ställa läsaren inför ett chiffer
eller ett invecklat puzzle, där det inte är
säkert, att alla bitarna finns på bordet.
Följdriktigt har »Gamla landsvägen» skördat
entusiastiska lovord såsom Aurells enda arbete i
genomförd modernism.
Sven Rosendahl har inte denna håg för
hemlighetsmakeri men väl en del annat
gemensamt med Aurell. Också hans
författarskap förutsätter en obegränsad förtrogenhet
med natur, djur och människor i den bygd han
valt att skildra, i Svartstarr ett hörn av
översta Norrland. Halva mödan är denna
varsamma inlevelse i tanke- och språkvanor
hos bönder och jägare ovan odlingsgränsen.
Man litar på Rosendahl både då han tolkar
den övergivna tjugoåriga lappflickan Margas
medvetande åt henne och då han i »Svart
glädje» skildrar en psykopat i det maniska
stadiet med ett lysande, blott i längden
bedövande uppbåd av effekter från alla
sinnesområden. Rosendahl är nu fullfjädrad: han
har ord för den delirantiska yran och för den
knappa, exakta iakttagelsen, för besvikelsen
och ledan till döds såväl som för den ömkliga,
uppskruvade stolthetens vilja men inte kunna.
Inom byn Svartböles ogärdade gränser är
registret i den senaste samlingen verkligt
betydande, och man hoppas att den äntligen
ger Rosendahl den plats som tillkommer
honom bland våra yngre prosatörer.
Lars Göransson har ända sedan debuten för
flera år sedan haft sin plats given och nu
erlägger han bänkavgift med en andra
novellsamling, Sälla jaktmarker. Marginalen är
inte överväldigande, och man hade kanske
väntat mer, men Göranssons originella
utrustning framträder likväl tydligt. Han är en
sakkunnig och mycket stilsäker berättare om
segling, djurgårdsliv och annat, men han är
en filosofisk seglare, och det funderas inte så
mycket över världsgåtorna i någon av
säsongens böcker som i denna. Därtill kommer
det ogenerade, fullkomligt självklara sätt,
varpå Göransson eller hans figurer vandrar
mellan existensformerna,
vardagsverklighetens, drömmens, den sinnessjuka
hallucinationens och fantasilekens. Han är en
förbryllande sammansatt författare, utan att man
därför har anledning att som jämt sker mana
fram Hjalmar Bergmans ande. I »Sälla
jaktmarker» finns det ingen absolut fullträff, men
det finns heller ingenting som är helt
likgiltigt.
Lars Villius är en normalare typ än
Göransson och en mer disciplinerad och effektiv
berättare. Dina fotspår i sanden handlar som de
flesta andra böcker i kollektivismens epok om
ensamheten och den på en gång ängslande
och saliga Robinson-upplevelsen av en annan
människas steg in i ens liv. Villius’ välformade
variationer över temat anknyter för en gångs
skull till tiotalisternas tradition:
sommarnöjen och färder i bil och båt är gärna ramen
kring hans berättelser här som i »Juli».
Intresset för relationen far-son och bror-bror
287
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
