Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sjunde häftet - Unesco. Av Ingemar Düring - Ur Kyrkogården vid havet. Av Paul valéry. Övers. av Gösta Tilander
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Ingemar Düring
spåra inom de flesta av Unescos
verksamhetsområden, och besluten vid
generalkonferenserna bli därför ofta kompromisser.
Man får inte glömma, att bakom besluten i
generalkonferensen stå delegater för ett
femtiotal regeringar, representerande vitt
skilda intressen. Det ligger i sakens natur,
att varje delegation vill utnyttja Unesco
för sina syften, vill ha så mycket »fördel»
av Unesco som möjligt. Om man vill se
realistiskt på Unesco och dess möjligheter,
måste man förstå att Unesco liksom FN
starkt hämmas i sitt arbete på grund av de
stora åsiktsdivergenserna.
Kommunika-tionstekniskt kunna vi tala om »en värld»,
men endast den som blundar för
verkligheten kan inbilla sig att kultursynen är
enhetlig.
Ur KYRKOGÅRDEN VID HAVET
Av PAUL VALÉRY
Här göms i jordens varma ro de döda
med sina gåtor som ej längre blöda.
Upphöjda sol, som ej förändring vet,
som lyder blott dig själv, du oberörda
klenod som slösar, huvud utan börda,
jag är i dig ombytlig hemlighet.
Jag ensam går och samlar på din fruktan.
Min ånger, tvivlen, bundenheten, tuktan
är rispan i din stora solitär.
Dock redan sakta du av dem försvaras
som mellan trädens rötter blekt förvaras
i natt där allt betryck blott marmor är.
Frånvarons fasta botten smärtfritt kyler
den vita släkt som röda leran skyler.
Att leva den åt blommor överlät.
Var bland de döda finns familjesnacket,
personlig egenart, vår gräns mot packet?
Se maskens flit där tåren fordom grät!
Och flickors gälla skrik när först de
skrämdes
och ögon, tänder, ögonlock som skämdes
och barmens lockelser och skygga svek
och läppars skänk, sen blodet gjort
dem klara,
den sista gåvan, klor att den försvara,
allt är begravt och går igen på lek.
Övers, av GÖSTA TILANDER
302
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
