Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sjunde häftet - Emili och professorerna. Av Hedvig af Petersens
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Hedvig af Pet ersens
»liten, särdeles välväxt, brunett och hade
livliga intelligenta ögon. Hon var rätt mycket beläst
och begåvad med ett naturligt gott huvud».
När fru Selldén vid sitt första besök hos
fru Ekerot, som var gift med nyinflyttade
apotekaren, sedermera riksdagsmannen B.
F. Ekerot, och dotter till den lärde prosten
teol. och fil. dr Olof Ekerot, på hennes
bokhylla fann Tassos, Lamartines och
Oehlenschlægers verk och rent av på
originalspråket
»utbrast hon hänryckt: Och jag som trodde att
du var en vanlig landtlolla! Vi böra förstå
hvarandra och skola bli goda vänner! Och det blefvo
de också.»
Inledningsvis redogör sonen för en ännu
under hans barndom gängse föreställning
om en underjordisk älv, som förr eller
senare skulle uppsluka staden och sattes i
samband med förbannelsen över en viss
Gunnar Gröpe, som troddes ha mördat den
helige Sigfrids medhjälpare och från vilken
enligt traditionen ätten Ulfsax
härstammar.
»Min mor har skildrat Emilie Selldén såsom i
vissa fall en mycket svärmisk och inte så litet
vidskeplig natur. Hon trodde icke blott på den
där farliga älfven utan hyste ofta en formlig panik
för att den ett, tu, tre skulle uppsluka alla.
Själfklart spelade hennes härstamning från Gunnar
Gröpe och den öfver hans ättlingar utslungade
bannstrålen en betydande roll i hennes ofta lifligt
uppjagade fantasi. Mången gång visade hon min
mor Ulfsaxska ättens genealogi och påvisade,
huru den alltjämt gått tillbaka i anseende och
ekonomi. Ofta ville hon bjuda denna
predestina-tion trots och blef vid slika tillfällen fanatisk,
ofta rent demonisk. Hon lät då undfalla sig sådana
yttranden som:
’När man gjort vår ätt så mycket ondt, ha vi då
icke rätt, ja skyldighet att göra andra menniskor
skada?’ Ögonblicket därpå kunde hon slå om till
en motsatt ytterlighet och visade sig då
sprittande glad samt inte så sällan tämligen frivol.
’Efter oss syndafloden!’ var då hennes valspråk.
Om sitt förhållande till Tegnér var hon
emellertid ytterst förbehållsam, och detta var ju för
öfrigt af så grannlaga natur, att inte ens en
intim väninna ville röra dervid. Min mors
uppfattning var, att Emilie Selldén inför Tegnér i
många fall gällde något i samma stil som fru
Schröderheim för Gustaf III.»
I parentes sagt omtalar Tegnér i ett av
sina brev hennes hysteri, men alldeles utan
ond mening, på samma sätt som han
omtalar sin hustrus under lundatiden.
Professor Böök tyder nu valspråket:
»Efter oss syndafloden» som syftande på
den underjordiska älven. Det verkar
onekligen mer sannolikt att den väl något
språkkunniga damen översatt från franskan
»après nous le déluge» och om detta var
hennes valspråk har hon väl i någon mån
inrättat sig därefter. Också i övrigt är
professor Bööks reaktion inför brevet av
tillräckligt intresse för att utförligt återges.
Redaktör Ekerot var född i Växjö 1850,
och, skriver professor Olsson, »efter vad
han själv meddelar hörde till hans
dopvittnen fru Selldén och Tegnérs son Lars
Gustaf».
Professor Böök tar fasta på uppgiften:
»När apotekarfrun . . . döpte sin son Hjalmar,
hade hon, enligt vad denne meddelar, anmodat
läkarefrun Emili Selldén att fungera som
dopvittne . . . Man skulle därav möjligen dra den
slutsatsen, att fru Ekerot kom att höra till fru Selidéns
närmare vänkrets och följaktligen borde ha
kunnat ge sin son en intim skildring av den
bortgångna, som länge stått i brännpunkten för
stadens intresse; men hur omsorgsfullt man än
analyserar brevets innehåll finner man likväl inga
spår av en förtrolig bekantskap. Man kan inte
komma till något annat resultat, än att det
umgänge, som 1850 anknöts, måhända på grund av
det kollegiala förhållandet mellan läkaren och
apotekaren, inte ledde till någon varaktig
förbindelse; om så varit fallet, borde redaktör
Ekerot haft mer att förtälja därom än de ytterst
flyktiga och sparsamma reminiscenser han
framlägger i sitt brev.»
Beträffande uppgiften att de båda
damerna blev goda vänner säger han oss:
»De vittnesbörd han därom meddelar är
emellertid inte alltför övertygande.»
Vad professor Böök insinuerar är
tydligen, kort sagt och utan omsvep, att fru
Ekerot eller hennes son på grund av en
304
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
