Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sjunde häftet - Från Stockholms teatrar. Av Holger Ahlenius
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Holger Ahlenius
Hugo Björne och Elsa Widborg
i »Kom in».
Dramaten, Lilla scenen.
till den naturtrogna ramen kring en
inträngande studie i primitiv och senil psyke, som dock
bär spår av intellektualistens kyliga
överlägsenhet. Stycket är ett slags Dödsdans i
miniatyr och folklig sättning, där ett gammalt
fiskarpar, två äktenskapets åldersbrutna
ked-jefångar på livstid fortsätter att gräla och
kivas om makten, medan de mer eller mindre
trosvisst förbidar, att sonen-sjömannen, som
inte avhörts på tjugo år, ska komma hem just
en stormnatt som denna och återupprätta
dem i glans och härlighet, sonen, som i deras
famlande inbillning växer till ett slags
frälsar-gestalt, men som till sist inte visar sig vara
någon annan än den gamla gråa och
hårdhänta fattigmansdöden. Elsa Widborg och
Hugo Björne spelade de båda skröpliga
gamlingarna med en genomarbetad nyansrikedom
och en medskälvande känsla i varje detalj,
som gjorde föreställningen till något mycket
gripande. Ett visst företräde måste nog ändå
tillerkännas Elsa Widborgs rollskapelse som
Kristin. Med sällsam, vibrerande intensitet
återgavs den tynande livslågans sista häftiga
flämtanden innan den slocknade för alltid,
men också den barnsliga intoneringen då hon
läste högt ur Bibeln, den religiösa
exaltatio-nen, den forna äktenskapsbryterskans
benhårda fariseism och monomana svartsjuka
samt det ohyggliga, inätna hatet mot all
normal sinnesglädje, som tar sig uttryck i
urgammal magi då hon sticker ut ögonen på
spaderdamen. Allt detta gavs med själslig
fördjupning, med så små och behärskade yttre
medel att det frigjordes övertoner från de hårt
spända strängarna. Björne undgick väl inte
helt folkkomikens frestelser, som onekligen
låg närmre till hands i fråga om den mer
nyktre, utåtvände och jordbundne Elias. Lite
för mycket av gemytligt skrockande vävde
sig in i hans senila distraktioner vid åminnel*1
sen av forna flickäventyr i hamnarna och i
avsidesgnatet på gumman — och det
ögonblickliga publikutslaget i form av dumma
fnissanden borde ha gjort honom
uppmärksam på faran — men efterhand växte också
Elias till ett slags vresig
döderhultsmonumen-talitet, inte minst i den scen där Kristin i
feberyrsel röjer, att Johannes inte är hans
son, och han i uppblossande hat — ty
egentligen har han väl alltid varit dunkelt medveten
om detta —■ försöker att ta livet av sin käring.
Ja, det var en fin liten föreställning men
också den enda i sitt slag under vårsäsongen,
och man skulle livligt beklaga om motiga
omständigheter inte tilläte teaterchefen att
fullfölja det utmärkta uppslaget med
eftermiddagsföreställningar.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
