Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sjunde häftet - Från Stockholms teatrar. Av Holger Ahlenius
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Från Stockholms teatrar
likgiltigt prat samt av ett evigt flängande in
och ut genom dörrarna, som inte blev mindre
störande därför att författaren själv påpekat
det i en replik. Rune Carlsten hade satt upp
stycket och hade tydligen gonat sig i de många
billiga småputs, i den pittoreska scenrealism
som det inbjuder till. Den gamla
teatergarderoben på vindskontoret avpressades alla
tänkbara poänger, intill och utöver
bristningsgränsen, och Georg Magnussons nattliga
takutsikt över Gamla Stån med storkyrkotornet
i bakgrunden var obestridligen vacker,
vädjade dessutom till den stockholmska
lokalpatriotismen. Den långa rollistan hade givit
skådespelarna tillfälle att tota ihop skojiga
scenkrumelurer, att fira inte alltför svårvunna
triumfer i utvärtes, färgstark och
uttrycksfull figurteckning; de flesta föreföll mycket
roade av sina uppgifter. Anders Henrikson
som A. V. Yppercrantz, före detta direktör
för Folkförlaget, levandegjorde vad man kallar
en kunglig svensk, linhårig, grånad,
ekonomiskt lättsinnig, inte så bakom när det gäller
smarta affärer under ideell skylt men hjälplös
som ett barn inför livets allvar och mer
artikulerade känslor, inför allt som inte är konkret,
samt, naturligtvis, en urusel psykolog — men
till sist ändå i stånd att med risk för eget liv
rädda en fiende ur eldfara. Olof Sandborg
framställde med humoristisk pondus en
gammal alkoholiserad akademiker och
populärskriftställare med anlagd geniprofil och
prela-tensiska låter ännu i förfallet, och Kurt-Olof
Sundström förtjänar en särskild eloge för den
komiska yrkesplastik han presterade som den
sorgbundne och förödmjukade hovmästare
Svensson på nattklubben. Elsa Berggren, den
hostande, dödssjuka flickan fick i Ulla Smidjes
lyhörda tolkning all den sprödhet, den bleka
genomskinlighet och det drag av att redan
vara jenseits som kunde begäras. Den yttre
typen av modernt litet vardagshelgon ägde
hon, och det var inte hennes fel att det inte
fanns något andligt innehåll att lägga in i den.
Främst av alla placerade sig emellertid Elsa
Carlsson i rollen som »Glada moster», en hejig
slumsyster, en handpåläggningens och den
glada religiositetens utövare i förvissning om
att kronan brinner, den livsens krona som
utgöres av människans salighetshopp. Det var
en rollskapelse av så mycken frodig och
träffsäker komik och likväl genomlyst av inre
värme, att den dröjer sig kvar i minnet långt
sedan intrycken av det svaga stycket i övrigt
förbleknat.
Då »Flickan på vinden» måste läggas ner
efter ett fåtal föreställningar, räddades
situationen tack vare ett strindbergsprogram, som
var sammansatt från de närmast föregående
vår- och höstsäsongerna: »Paria» och »Fröken
Julie», onekligen en mycke’t stark och lyckad
kombination. Vi lever ändå i härliga tider för
teaterkonsten, när ett så högklassigt program,
därtill av vår egen dramatiske mästare, kan
vara tillräckligt publikdragande för att rädda
en teaterdirektör ur ett svårt dilemma.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
